ibland när jag blundar
känner jag havet på min tunga när jag gråter
när jag gråter slutar natten andas
en tyngd en sorg en dödsdom
som jag kroniskt bär
som alltid tär

jag är hjälplös
men ber inte om hjälp för det finns ingen hjälp
det regnar när vi sover
men solen har slutat stiga
i dvala, som i sömn,
fast klarvaken

det är en oförmåga
jag kan inte andas och väggarna är långt borta
så långt borta att jag
inte förstår vad jag gör fel jag kanske måste

vårstäda
lagom till jul

tömma min kropp och mitt huvud och min mage och mina vener och allt
jag går ju på tomgång ett evig tuggande och det tar aldrig slut

ibland när jag blundar
känner jag havet i mitt rum
en katastrof som inväntar
slummern

ibland när jag blundar
försvinner allt
ibland