Det är lätt att komma bort här.
Försvinna in i dimman, ramla ner i något hål i gatan, irra fel i de ändlösa tunnelsystemen, sökande efter det där enda kvarvarande lilla tunnelbanetåget.

Det som ännu inte gått till historien som en ojuste kollektiv lösning vars blotta existens hotar alla privatiseringar och vinstdrivande Rot och Rut.

Lätt att falla till föga i betonggettona och tappa tron. De höga husen har ändlösa korridorer. Stegljuden ekar med ihålig frånvarande intighet. Lättast verkar det ändå vara att komma bort genom att bli jämnad med marken av något slags ylande ”For Don” med hjul på och bensin i. Finns det snart fler ”For Don” än ”Inne Vånare”?

Det var bättre förr, före staden, lättbetongen, höghusen och all asfalt. Det gick inte lika fort. Enklare var det också, där och då, när ”For Don” inte var fler än att man hann räkna dem och luften faktiskt inte luktade annat än friskt och tänk vad synlig man var, där i den lilla byn. På något märkligt sätt visste alla precis alltid allt det där man självklart inte ville att de skulle veta, hörde, det man ville hålla för sig själv och såg det som skulle döljas.

Så skönt det var att få försvinna då, in i dimma, osynlig som en snöflinga i en snöstorm. Med åren eller om våren, larva i väg, lyfta och lätta, simma lugnt mot en annan plats, lämna in en flyttanmälan. ” somewhere over the rainbow”.
Försvann med råge, gjorde jag verkligen 1976 och vad jag vet har jag inte hittats än, åtminstone inte av mig själv. Utan att jag visste hur, räknade jag plötsligt avstånd i tid i stället för i mil och träffade andra genom bokningar i min kalender eller på lokal och själen klingde entonigt i avgasgrått. Rött ljus mot möten!
Rött ljus mot fildelning.

Så otroligt ensam man kan var bland alla dessa många. Så bortglömd, borttappad, bortstött, borta bara, helt enkelt. Där jag kom i från hälsades det på alla vid möten på gatan. ”Hej hej” sade man och log, eller kanske ”goddagen” eller något annat, bara ett leende, en blick en nick som med absolut magi gjorde både sändare och mottagare synliga. Vips så fanns man, vips så fanns man inte. Synlig men kanske för synlig. Vad avslöjandes?

Här hälsar man knappt ens på de man vet vilka de är. Kanske i stället hukande undviker, för de tar ju tid och vad spelar det för roll?

Det finns ju så många kvar ändå. Många människor, hus, hundar, bilar, gator, butiker. Många, många. ”Somewhere over the rainbow”.

Börjar du tala med någon du inte känner tror de flesta att du är galen, full eller en intelligensbefriad lantis. Men kanske är det bara dina första ord på en vecka. Träning av rösten. Fungerar den fortfarande? Strukturrationaliseringen slog sönder landet och människor sprang som myror när stacken slås sönder, hit och dit. Förlorade rötter, snabba fötter! Vi skulle vara så effektiva, så självgående, så ensamstående - ensatående - pågående.

Bäst i världen. Men tänk om det bara finns ensamhet och sorg i det? Hur många i denna stad har legat döda i sina små bostäder i veckor, månader år?

Kanske är alla i den här röran egentligen intelligensbefriade, varför skulle de annars tränga ihop sig, med svårartad friktion, på så liten yta? ”Somewhere over the rainbow.”

Jag flydde synlighet för att försvinna in i storstadsdimman men med mig hade jag ändå drömmen om att bli synlig igen, för någon som tyckte att jag dög och kanske också att hitta min plats. Min "en annan plats, en bättre plats".
En där andningen kom naturligt och jag var välkommen och behövdes.
”Tramps like us, baby we were born to run!”
Så blev det inte. Men varför klaga? Jag har bostad, mat, kläder, TV. En duktig konsument.

När osynlighetens ok blir mig för tungt ringer jag på dörren hos Holgen.
På tredje våningen i lägenheten längst bort i korridoren i hus B, bor Holger åttiofyra år. Hur han hamnat i dimmorna i storstaden har jag aldrig fått veta, men han prat-sjunger för mig, om sina barn- och ungdom på vår hembygds sjungande tungomål. Berättar om snön, skogen, älvarna och älgarna.

Åh sjung för mig Holger och driv ut osynligheten ur mitt bröst, sjung för mig, Holger, var du än är, igen och igen, tills jag kan andas. Det är så lätt att komma bort här och jag har börjar räkna mina döda.
2010.10.09

Översättning:
Hä jer int jämt söm man jer söm karskest när man ge sä å utan när man stann kvar = Det är inte alltid uppbrottet som är det modigaste utan att stanna kvar.