Det är lätt att komma bort här. Försvinna in i dimman, ramla ner i något hål i gatan, irra fel i de ändlösa tunnelsystemen sökande efter det där enda kvarvarande lilla tunnelbanetåget som inte gått till historien än som en ojuste kollektiv lösning vars blotta existens hotar både Rot och Rut.

Lättast är det ändå att bli jämnad med marken av något slags ylande For Don med hjul på och bensin i.

Det var bättre förr, före staden, lättbetongen och all asfalt.

Mycket enklare var det också, där och då, när For Don inte var fler än att man hann räkna dem och luften faktiskt inte luktade alls annat än friskt och tänk vad synlig man var.

På något märkligt sätt visste precis alla alltid allt det där man självklart inte ville att de skulle veta.

Tänk så skönt det var att försvinna då, in i dimman osynlig som en snöflinga i en snöstorm.

Det sköna har en tendens att byta skepnad.

Försvann med råge gjorde jag ändå och vad jag vet har jag inte hittats än, åtminstone inte av mig.

Utan att jag visste hur, räknade jag snart avstånd i tid och träffade andra genom bokningar i min kalender medan själen började klinga entonigt.

Inga relationer var självklara och jag klamrade mig fast vid min adressbok. Numera är den virtuell, det är väl enda skillnaden.

Så otroligt ensam man kan vara bland alla dessa många. Så bortglömd, borttappad, bortstött, borta bara, helt enkelt.

Där jag kommer från hälsar man på alla man möter på gatan. ”Hej hej” säger man och ler. Kanske säger man ”god dagens” eller något annat, bara ett leende, en blick en nick, eller något annat tecken som med absolut magi gör både sändare och mottagare synliga.

Vips så finns man, vips så finns man inte.

I storstan hälsar man knappt ens på dem man vet vilka de är. Vad spelar det för roll? Det finns ju så många kvar ändå. Eller gör det?

Börjar man tala med någon man inte känner tror de flesta att man är galen, full eller intelligensbefriad.

Kanske är alla i storstan intelligensbefriade, varför skulle de annars tränga ihop sig, med svårartad friktion, på så liten yta?

Jag valde att försvinna in i storstadsdimman då, men med mig hade jag ändå drömmen om att bli synlig igen, för någon som tyckte att jag dög och som dög för mig.

En önskan om att hitta min plats, en plats där jag var välkommen och om lyckan stod mig bi, jag också behövdes, fanns i mitt hjärta.

Var är du? Var är den, det undrar jag än.

När osynlighetens ok tyngde utan att skydda, på kvällar och helger, ringde jag på dörren hos Holger.

På tredje våningen i lägenheten längst bort i korridoren i hus B, bodde Holger åttiofyra år, till vilken hemtjänsten emellanåt skickade mig, när jag jobbade extra där.

Hur han hamnat i dimmorna i storstaden fick jag aldrig veta, han pratade bara om sina barn- och ungdomsår på våra hemtrakters sjungande tungomål. Vi drack vårt kokkaffe och han sjungpratade mej.

Åh sjung för mig Holger och driv ut osynligheten ur mitt bröst. Sjung för mej Holger, var du än är, det var så länge sedan.

Det är lätt att komma bort här och jag har börjar räkna mina döda.

2010.10.09



Översättning:
Hä jer int jämt söm man jer söm karskest när man ge sä å utan när man stann kvar = Det är inte alltid uppbrottet som är det modigaste utan att stanna kvar.