förlåt för att jag tyst ber om förlåtelse för skapelsen som ännu inte hittat hem i vinden
det kanske kommer ett förhinder till förändringen
oavsett

det är på tiden
denna obegripliga huvudbry

har ingenting med mig att göra
längre snälla du jag vill
bara hjälpa cykeln på traven till implosion

ja jag lovar jag har glömt jakten
och förträngt gnistan
varför
tror du mig
inte snälla lyssna

blinka mellan andetagen du håller nära drömmen stjärna
låt mig förklara du hittar ingen
energi som håller om dig där i asfalten du stirrblickar sönder och samman ingenting frodas däri

nej det finns en vänlig komplimang i ditt påstående men universum darrar aldrig
denna krater uppstod och vad det innebär i främmande sammanhang mer än luft
det var jordelivets himlakropp som rörde sig oroligare än alltid

och du låter ögonen rulla
jag saknar medel
visst jag kan försöka jag kan fortsätta visst
jag fortsätter försöka

den sköna naturen har inte bitit sig i läppen vid åsynen av sin spegelbild, även om det nu kan tänkas se ut så, egentligen vore det nog lätt att missta planeten för en självdestruktiv varelse med sin ärriga yta när den omedvetet kallsvettas, vrider sig i sömnen, oskyldig som ett barn som ömsar skinn

visst himla du med stenarna
när jag uttrycker denna diamanthårda avvund
jag lovar jag står vid din sida
ensam om så krävs
mot att du väcker mig till
liv, detta omänskliga beroende