Runt omkring mig stiger vattnet allt högre; fortare och fortare dränker det allt i det lilla rummet jag befinner mig i, det som jag aldrig tycks kunna lämna. Fötterna är de första att bli varse den plötsliga fukten, men min kropp kämpar snart med vattenmassorna som verkar forsa från ingenstans. Det kommer från väggarna, från taket, från golvet; krossar det stängda fönstret som aldrig får öppnas. Det kommer inifrån min kropp. Strömmar ut i raseri och desperation. Det kväver mig; jag kämpar emot en stund, och sedan ger jag upp. Jag kan inte vinna, och vattnet tränger tillbaka in genom munnen, näsan, och forsar ner i mina lungor; fyller min kropp på nytt. Men denna gång ska det aldrig mer försvinna från mig. Min andning upphör och ögonen tåras inte mer.

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig flämtande upp i sängen. Ansiktet är vått av tårar och lakanen klibbar mot min svettiga kropp. Jag vet att jag lever och jag vet att vattnet aldrig når mig här på andra våningen i det gamla huset, men en känsla av besvikelse trängs ihop med lättnad inom mig. Månen är blek utanför fönstret och stjärnorna döljs av ljuset från gatorna och husen. De konkurrerar om en plats i mörkret, och det syntetiska ljuset människan har placerat ut för att känna sig mindre ensam vinner alltid. Jag känner mig som stjärnorna.
Sängen känns plötsligt inte trygg längre; den har förvandlats till en illojal och opålitlig fiende, och jag kan inte stanna där. Luften är kylig och pärlorna av svett känns som iskristaller. Min hud skriker efter värme, och en stickad tröja får skriket att mattas av. Det har ännu inte börjat snöa ute, men luften skvallrar om en stundande vinter. Jag står alldeles stilla utanför dörren och stirrar ut i natten. Jag blundar och koncentrerar mig på tystnaden som omger mig. Långt borta hör jag en bil, en uggla som ropar ut sin ensamhet, och jag börjar gå. Benen känns stela av kylan; egentligen borde jag bära fler lager med kläder, men förnuft får ge vika för begär.
Utan att veta var jag är på väg någonstans rör sig mina fötter framåt, medan tankarna är på väg någon annanstans. Tankarna och fötterna möts när jag plötsligt står framför ditt hus. Jag står där och stirrar på de mörka fönstren och den stängda dörren som du alltid låser inifrån när du är hemma. (Jag låser aldrig min dörr. Jag låtsas att det är så man gör när man vill utmana ödet.) Det är bara ditt hus numera. Det är bara du som finns kvar där innanför väggarna. Det borde ha varit enklare efter de flyttade ut, men enkelheten infann sig aldrig. Hemligheter förbyttes mot något alltför ärligt, öppet och allvarligt, och där dog också enkelheten.

Jag sov naken bredvid dig i er säng en kväll, minns du? När din fru jobbade natt och din dotter var på läger. Det var ett vågspel, och något mer vågade du aldrig; du vågade aldrig stå för dina handlingar, och vågade aldrig ge efter för dina känslor. Så jag var hemligheten som tillhörde en dold sida av dig. Du tänkte aldrig göra mig till något mer, eller hur? Visste du det redan från början, från första gången dina händer rörde vid min hud; första gången dina läppar tvekande kysste mina; första gången du tryckte din kropp mot min och första gången du trängde in i mig? Ändå lät du mig tro att det kunde bli något mer. Fast kanske skulle jag ändå ha fortsatt att vara en hemlighet på dina villkor om jag visste. Begäret och förälskelsen var för stark för att jag skulle kunna ställa krav, eller rentav säga nej. Jag ville ha dig.

Jag står där utanför ditt hus och plågar mig själv. Jag är delad i tre: jag vill springa därifrån och aldrig mer komma tillbaka, jag vill stå kvar och stirra in i det ouppnåeliga, och jag vill bryta mig in i värmen och bli din hemlighet igen. Jag huttrar av kylan men står ändå kvar. Jag undrar vilka möbler som finns kvar i huset; vilka fotografier som hänger kvar på väggarna; om du fortfarande sover i samma lakan; om du sover ensam. Nyfikenheten och längtan, eller kanske bara viljan till självplågeri, tar över och jag tvingar min kropp att smyga fram till huset. Jag känner på den rödmålade väggen med en hand och minns hur jag lekte Knutgubbe med dig, min pappa, och Camilla en het sommardag för så många år sen. Jag och Camilla skulle precis börja i fjärde klass; vi var oskiljaktiga och du var inget mer än min bästa väns pappa. Det var så längesen. Nu är verkligheten något som förändrats totalt och känns så avlägset, även fast jag är mitt i den.
Jag låter handen glida längs väggen medan jag rör mig runt mot kortsidan och fönstret mot vardagsrummet. Om jag står på tå kan jag precis kika in genom glasrutorna. Det ser annorlunda ut, men inte tomt som jag hade föreställt mig. Du har nya möbler, ny TV. Jag kan inte urskilja några fotografier i mörkret, men något säger mig att väggarna är tommare än förut. Jag går vidare, mot baksidan av huset. Jag tvekar innan jag försiktigt låter blicken svepa över sovrummet. Det är ommöblerat och mina ögon söker efter dig, men sängen i vänstra hörnet är tom. Besvikelsen och sorgen överväldigar mig och jag sjunker gråtande ner på marken, lutar kroppen mot väggen, och låter det senaste halvårets uppdämda känslor strömma ut ur kroppen. De verkar aldrig ta slut och det känns som att drunkna inombords. Jag vill inte resa mig upp; jag vill stanna kvar där jag är, så nära jag någonsin får komma dig igen. Jag vill sitta där tills jag sakta faller i en sömn som aldrig tar slut.

Tillslut inser jag att jag är på väg att somna, och den här gången vinner förnuftet. Jag reser mig sakta upp och står stilla en sekund innan jag börjar gå. När jag kommit en bit nerför infarten till huset stannar jag upp, vänder mig om och ser på huset med en slags slutgiltig blick. Jag ska aldrig gå tillbaka hit igen. Vad tänkte jag egentligen? Att du skulle vara hemma, ta emot mig i dörren och be mig att komma in, be mig att stanna? Att du skulle älska mig igen, och på riktigt den här gången; utan lögner och hemligheter och skam? Jag vänder ansiktet mot himlen och ser längtansfullt mot månen. Jag föreställer mig att min verklighet skulle få en obetydlig proportion där uppifrån. Inget skulle egentligen betyda någonting. Jag lämnar din gård men tyngden i bröstet finns kvar. Det gör ont.

Jag rör mig tyst nerför gatan. Så tyst att jag uppfattar ljudet av en annan människas skor mot asfalten. Jag ser upp och stannar plötsligt, som ett skrämt rådjur som måste bestämma sig åt vilket håll det ska springa för att undkomma jägarens obarmhärtiga kulor. Du har inte sett mig ännu. Jag har all tid i världen att dra mig in mot trädens skydd vid vägkanten, men jag står paralyserad kvar och ser dig komma närmare. Och sen är det för sent. Du vänder blicken framåt och upptäcker den andra människan som står alldeles stilla framför dig. Jag ser hur din kropp tvekar för att sedan fortsätta framåt tills du känner igen mig. Då stannar du. Du möter min blick och jag känner hur vattnet börjar rusa där inne igen; det är nu jag drunknar.

Tillslut börjar du röra dig igen. Du går sakta, och 20 meter känns som 20 mil, och efter en evighet står du alldeles framför mig och säger ingenting. Jag som aldrig kunnat läsa dig tidigare ser nu precis vilka tankar och känslor som väller fram inom dig. Jag ser hur oförenliga viljor och beslut för ett våldsamt krig bakom dina ögon, och jag undrar vilken sida som ska vinna den här gången. Och inuti mig råder ett kaos utan gränser och jag kan inte fokusera på vad jag känner; inuti mig verkar ingen sida kunna vinna kriget. Du ser på mig och suckar tyst, knappt hörbart. Men jag hör och ser allt du gör nu; du är centrum och universum är periferin. Jag ser hur kriget avslutas i dina ögon.

Jag har nog slutat andas för mina lungor känns så kompakta; så tomma och stängda. När du tar ett steg närmare mig och jag måste ta djupa andetag för att inte kvävas är det den kyliga höstluften blandad med ditt rakvatten som jag andas in, och ska jag kvävas till döds är det just den doften jag vill dö av. Dina händer rör försiktigt vid mina kinder och jag protesterar inte. Jag vänder ansiktet mot ditt och när du möter min blick är det plötsligt något obekant över ditt uttryck. Det gör mig brydd, men sen inser jag att det nya och obekanta verkligen är något som aldrig riktigt funnits där tidigare; tveklöshet.
Så här nära har du aldrig varit utan skyddande väggar, och även fast det är natt och vi tycks vara de enda som är vakna i den här staden känns det som att du tagit ett beslut som varit otänkbart förut. Bara en gång tidigare har du rört vid mig så någon annan kunde se det. Det var den gången då begäret struntade i försiktighetsåtgärder och hemligheter, den gången då din fru såg dina händer mot mina kinder och dina läppar tryckta mot mina, minns du? När allt förändrades så totalt att jag undrade hur vi hamnade där, och hur jag skulle överleva. Men nu står du här alldeles nära och väntar på ett tecken från mig. Något som ger dig tillåtelse att ta ditt beslutsamma steg fullt ut. Jag håller fast din blick och känner mig plötsligt stark. Det här är en helt ny känsla. Det är jag som måste bestämma mig nu, och du får bara stå där och vänta på min beslutsamhet. Jag sänker blicken mot din mun och sedan tillbaka till dina ögon igen. Jag känner mig inte längre som din hemlighet som väntar som en dåre vid sidan av ditt verkliga liv; den känslan är raderad ur oss båda. När du kysser mig den här gången är det inte med samma motstridiga känslor längre; nu kysser du mig på riktigt. En kyss som egentligen inte är mer än en lätt vidröring, men ändå nog för att jag ska skälva till. Du tar försiktigt min hand och leder mig tillbaka till ditt hus.

Du låser upp dörren och stänger den bakom mig, och du tänder inga lampor, och du säger ingenting. När de varma ytterkläderna ligger i en hög på golvet lägger du dina armar om mig och jag känner blodet rusa under din hud. Du bara står helt stilla och håller om mig. Våra andetag är synkroniserade och jag känner hur ditt hjärta slår hårt innanför bröstkorgen. Den här gången känns det som det för första gången är på riktigt, utan tanke på skuld eller tid; den här gången går allt sakta och känns så rätt. Jag glömmer alltid hur stark du är och när du lyfter mig väger jag ingenting. Och när du älskar mig väger den där tyngden i bröstet plötsligt ingenting; utraderad; drunknad.