Dagarna går i varandra. Det finns inte riktigt någon dag eller natt, när allt flyter samman till ett. Vad finns det för mening i dagarna som består utav väntan? Väntan på några timmmar i mitt liv. Kanske några månader. En så obetydlig del av helheten. Det som är mitt liv. Så om dagarna går ihop i en suddig dimma av ingenting. Hur ska jag då veta vad som är värt att komma ihåg? För egentligen är livet en lång väntan. Aldrig stannar vi upp och tänker. Nu. Här. Vill jag leva för alltid. För det tar inte många streck av lycka innan det är över igen och smärtan blir åter total mot min bara hud. Samma dimma av längtan tar sin plats och allting går ihop till ett. Sorgen, glädjen och ångesten blir till en enda känsla som kallas nutid.

Nuet vinner alltid över mig. För jag vägrar leva i det. Rädd för att vakna upp och inse. Att jag inte har långt kvar.