Håll mig, släpp mig, kom för nära så att jag inte kan andas, det är bäst så. Bäst för oss alla om du kväver mig mot tröjan, hårt så att huvudet krossas tyst under håret. Det är otvättat sedan i onsdags, det är oborstat sedan i augusti och snön faller utanför. Jag kan inte gå ut, det är för mörkt och för kallt. Vad som helst kan hända, jag gråter det mot ditt bröst. Du säger att vad som helst kan hända, men att det är så det är. En del av charmen att leva.

Jag framkallar orkaner vid köksbordet och du kan inte göra någonting åt det. Ibland flyr du, gömmer dig bakom dörrar och hänglås. Där bakom bygger du ett hus, ett rede av kuddar och täcken, bord och böcker. Ett tillhåll av kontroll. Du är kontroll och lever på ett korthus, det rasar varje gång.