Jag reste mig neråt landet, in i mörkan skog
på höghöjdsslänter en gång så rika av gull
och längs rullstensås jag löpte
som besatt en vindriven höstnatt


min goda vän och jag
vi talade om
livet, kärleken och döden
som drabbat detta hus
vi lagade den goda maten
och sjöng sånger för livet
i glädjerus
tonerna föll som glimtar
intill längtansfullhetens bädd
där vilade de dansande älvor
som rodnats ur sin skrädd



Jag reste mig ner till Småland
för att hälsa vid min kära mor
en tid jag så är på färde
men när min längtan blir för stor
jag hem vill vända åter
långt bort ifrån min åldrande mor
i närheten av storstadens töcken
där stjärnornas ljus fördunklats
och jag ännu hör skogens sus
dit där hemmets härd är lugn
och höstmånan lyser ljus

en dag jag skall vända åter
lockas av en röst
som ljuder ur själens djup
och värmer i mitt bröst

och om vi då skulle råkas
och finna glädje däruti
att mötas och att språkas
om vi vägrar att gå förbi


är det då inte en gåta
livets skälvande svar