Det kan ha varit en januaridag 1946, för jag minns att kriget var över och att det fortfarande var snö på gatorna i Göteborg. Min vän Knut hade rest till Dalsland med sina föräldrar och därför stod jag nu, en liten blåögd och blond nioåring, på spårvagnen till Lorensberg iklädd ridbyxor av sämskskinn och höga, bruna läderstövlar.

Vanligen fick jag rida i golfbyxor och gummistövlar men dagen till ära hade jag fått låna Knuts exklusiva plagg. Jag tyckte att jag var jättesnygg och slog prövande med ridspöet mot det blankpolerade stövelskaftet.

Då kom Han ombord, vid Gumperts Hörna.

Karl-Gerhard. Jag kände mycket väl igen honom, mina föräldrar gick alltid på hans revypremiärer i Göteborg och jag brukade ofta få sjunga någon av hans kupletter när vi hade gäster.

Karl-Gerhard ställde sig trots den kalla dagen på den främre, öppna plattformen. Han var på väg till Lorensbergs Cirkus, det förstod jag. I handen hade han en bunt papper, antagligen nyskrivet material, för han stod och nynnade för sig själv. Då krängde spårvagnen till och när Karl-Gerhard grep efter något att hålla sig i tappade han sin pappersbunt.

Väluppfostrad som jag var började jag genast samla ihop pappren och överräckte dem därefter till honom men en liten bugning.

”Tack, min gosse” sa Karl-Gerhard men rynkade samtidigt på näsan och fortsatte:

”Det var förfärligt så illa du är klädd!”

Han tittade särskilt på ridbyxorna, förstås, och ridspöet samt de blankpolerade ridstövlarna.

”Hälsa din mor och far att de borde veta bättre än att skicka ut dig, utspökad på det där sättet.

”De har inte sett mig”, sa jag.”Jag har fått låna kläderna av en kamrat.”

”På så vis” sa Karl-Gerhard och berättade sedan för mig att jag såg ut precis som medlemmarna i Hitlerjugend, en organisation han både beklagade och kände en djup avsky inför.

”Men jag måste erkänna”, sa jag en smula skamset, ”att jag grät när Hitler dog.”

Vi hade just nått fram till hållplatsen vid Valand och spårvagnsföraren bromsade tvärt, kanske som en reaktion på mitt förbluffande uttalande.

Karl-Gerhard bara tittade.

”Det var förmodligen det obehagligaste jag hört”, sa han och jag förklarade:

”Jag kunde inte hjälpa det! Vi hade ett hembiträde då, en flicka som hette Irma. Jag älskade henne över allt i världen men hon kom plötsligt uppdykande med en ”fästman” i uniform. En flygsoldat som hette Evert.

Så jag lovade Irma att när jag blev stor skulle jag bli flygare och bomba Hitler! Men så dog han ju ändå, den knölen. Och då grät jag.”

Både Karl-Gerhard och spårvagnsföraren skrattade och Karl-Gerhad klappade mig på huvudet och sa: ”Du är allt en liten gosse med humor du, det kan du hälsa mamma och pappa, så snart du lämnat tillbaka de där vidriga kläderna!”

Nästa gång jag kom honom nära var på anrika Cabarethallen i Göteborg. Jag var då i sextonårsåldern och hade fått fribiljett till en konsert med Maurice Chevalier. Jag satt med min flickvän i mitten av fjärde bänken och runt omkring oss satt allt det finaste Sverige hade i underhållningsväg, med Zarah Leander och Karl-Gerhard i spetsen.

Konserten var en enastående succé och när applåderna äntligen tystnat och publiken lämnade salongen hörde jag hur Göthe Ericsson, som hamnat något steg efter Karl-Gerhard, för Zarah Leander i översvallade ordalag berömde det han just tagit del av.

”Han var fullständigt lysande!” sa Göthe. ”Jag har aldrig upplevt något liknande!”

Då vände sig Karl-Gerhard om och tittade ner på Göthe - salongen var något sluttande- och sa: ”Du glömmer mig”.

Den 22 april 1964, om minnet inte sviker mig, hade jag lyckats få biljetter till Vasateatern i Stockholm för att se bland andra Sven Wollter och Karl Gerhard i succéföreställningen ”Mitt Bedårande Jag”.

Just den dagen avled Karl-Gerhard i sviterna av den hjärtinfarkt som drabbat honom några dagar tidigare.