Ibland blir smärtan en så stor del av livet att du
förväntar dig att den finns där.
Man minns inte hur det var utan den.
Men en dag känner man något helt annat.
Något som känns fel för att det är så obekant.
- Man inser att man är lycklig -
Jag har nyss upplevt den känslan.
Efter flera månader av smärta & rädsla fann jag vägen tillbaka.
Jag är hjärtligt glad över att alla har haft tålamod.
Jag har en lång väg kvar, men det känns bra att jag har insett min styrka.
Att jag faktiskt klarar av det här, att ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Visst har jag fortfarande dagar då smärtan kommer tillbaka,
men det känns oftast som att lyckan några timmar senare vinner.
Den slår tillbaka och trycker bort smärtan i bröstet.
Och även om jag vet att en del saker är en lögn, dämpar det smärtan.
Den finns kvar, men den känns inte.

På tal om lycka.
Lyckan har många skepnader.
Den kan bestå av bra vänner.
Känslan man får av att uppfylla sin dröm.
Eller i form av ett löfte om nytt hopp.
Det är okej att vara lycklig, för man vet aldrig när den försvinner.
Man vet heller aldrig när man får chansen
att vara lycklig nästa gång.

Undrar du någonsin hur lång tid det tar att förändra ditt liv?
Vilken mängd tid som räcker för att vara livsförändrande?
Kan ditt liv förändras på en månad, en vecka, eller en dag?
Jag vill tro att en timme kan förändra allt.
En timme av overkliga tankar som trots tvivel blir sanna.
Under en timmes tid förändrades mitt liv!

Mina dagar nu för tiden är endast halvbra.
För ibland känner jag mig otroligt bortkopplad.
Riktigt obekväm i mitt eget skinn, eller som om jag inte passar in i världen.
Som om jag var född i fel tid och inte hör hemma här.
Kanske är det därför jag är sjuk. För att hålla mig borta från livet?
Jag kan inte låta saker "vara", jag måste hitta en anledning.
Det låter säkert otroligt dumt att tro att man är sjuk för att man ska få tid att förändras,
men just nu känns det troligt. Åtminstone för mig.

"Om du kunde gå tillbaka i tiden och ändra
på en sak, skulle du göra det då?
Och om du gjorde det, skulle den ändringen göra ditt liv bättre?
Eller skulle den ändringen krossa ditt hjärta tillslut?
Eller någon annans hjärta?
Skulle du välja en helt annan väg?
Eller skulle du bara ändra en enda sak?
Bara ett enda ögonblick.
Ett ögonblick som du alltid har velat få tillbaka".
Svaret är egentligen enkelt, SJÄLVKLART skulle jag vilja ta tillbaka den där natten.
Men vem säger att detta inte hade skett natten därpå?
Veckan därpå? Månaden därpå?
Jag hade mer än gärna velat gå tillbaka i tiden då jag kunde leva normalt.
Men alla vet att det är omöjligt, så varför inte hantera smärtan och leva i nuet?
Jag är själv lite förvånad över att jag säger det här.
Över att jag inte klagar ett dugg just nu.
Av någon anledning kan jag se något positivt av min "sjukdom".
Jag ser det som en livsprövning. Frågor som; älskar jag livet, är det värt att leva?
Prövningen känns aningen för hård och alldeles för lång, men.
När detta äntligen är över (om det går över) kommer jag att uppskatta livet så mycket att jag nog
behöver två hjärnor för att det ska få plats. Jag tror inte att ni anar.

Jag har äntligen förstått vitsen med kärlek.
Att vara kär är bara en lek.
Du ger någon annan rätten att såra dig om och om igen.
Och dom bryr sig inte ens, inte ett dugg.