Jag minns min pappa från min egen urtid. Han satt i köket vid mörkläggningsgardinen. Han satt i sin grågröna hemvärnsuniform.
Han samtalade allvarligt med sin vän, också han i militärisk dress. De hade sina vapen framme. Det doftade av armol. Och den lille gossen kunde uppfatta männens vrede.
"Om de kommer", sa pappa, "om de kommer, skall jag ta sex innan de får mig!"

Den lille gossen kunde naturligtvis inte på allvar förstå innebörden i pappans ord. Men en sak kände han: de två männens stora ilska. Hatet mot odemokratin. Hatet mot Hitler. "Det aset!" Det sjöd över där i köket tillsammans med kokekaffet.

Den vitskäggige farbror, som jag nu är, betraktar bekymrad den omvärld han ser. Hitler borta, jovisst. Men varför finns så många andra likadana, i något mindre skala bara. Varför måste den lille pojkens känsla från då, så ofta bli igenkänd så långt efterpå. Det hjälper ju inte att avsätta Saddam eller att jaga Bin Ladin.
Vapnen tystnar inte. Nu är de inte längre mauser. Nu heter de Kalachnikov, obemannat flyg och självmordsbomberi. Då var det Blitzen och Auswitsch. Nu heter det terror och Guantanamo.

Bekymmer har vi väl nog av på vår jord, tänker farbrorn. Krigshandlingar alldeles förutan.
Hur länge kan demokratierna tillåta vapenindustrin att vara den största på jorden - näst efter narkotikatillverkningens.
Hur länge skall kanonkungarna få bestämma.

Skall ingenting hända, innan jag hinner dö med min okänsla från förr.
Och dessvärre.
Poesin, våra ord, vilken verkan har de egentligen. Är de alldeles förgäves.