- Vad gjorde herr Wikström i söndags?
- Hm... vilken tid syftar Doktorn på?
- Mellan sju och halv tio, på morgonen.
- Morgonen? Ja du, vad brukar en pojke i min ålder göra vid den tiden på dygnet? Det var inte direkt så att jag satt uppe och väntade in dagen med en kopp kaffe och ett korsord, det var heller inte så att jag satt uppe och väntade på att barnkanalens första program skulle börja, Nej. Det jag gjorde vid den tiden på dygnet, just den morgonen, har jag svårt att finna ord som skulle passa i denna sal för. Men om doktorn verkligen vill, och behöver få veta vad jag gjorde just denna Söndagsmorgon mellan klockan sju och halv tio, och tror att detta ska hjälpa honom i hans utredning kring min psykiska hälsa, ja då vill jag verkligen inte vara den som försvårar något för honom. Det inföll sig nämligen så, doktorn, att jag just vid den tiden på Söndagsmorgonen vaknade bredvid en ung flicka, vars namn jag inte kan minnas, och, för att komma till den olämpliga delen, knullade, eller satte på om ni så vill, denna flicka.
- Älska vore kanske ett lämpligare ord i denna sal!?
- Nog för att jag och flickan gjorde mycket den natten och morgonen. Men älskade, det gjorde vi inte. För att älska med någon borde man väl, för den rättsliga sakens skull, ha känslor inblandade?
- Ja, jo... där har Herr Wikström en poäng. Men han menar väl ändå inte att ni höll på i två och en halv timme?
- Ni får ursäkta mig, Doktorn. Men det börjar låta som att han inte känner till mitt rykte?
- Jo, givetvis gör jag det. Men jag kan omöjligt se honom hålla på med en sådan sak under en såpass lång tid?
- Vilken tur att för Doktorn att jag inte tog med mig film på spektaklet då.
- Har han filmat det?
- Med flickans vetskap och tillåtelse, givetvis. Har Doktorn aldrig filmat ett samlag med hans fru, eller någon av hans älskarinnor, någon gång? Jag måste säga att de bästa samlagen jag haft, har varit de med en filmkamera i rummet.
- Vad jag och min fru gör i sängkammaren har inte Herr Wikström med att göra!
- Precis.
- Vad menar Herr Wikström?
- Tror Doktorn att jag tycker att ni har med mina samlag att göra? Eller min söndagsmorgon överhuvudtaget?
- Det har med utredningen att göra.
- På vilket sätt?
- Det vill jag inte gå in på.
- Ni får ursäkta mig Doktorn, men med allt detta hemlighetsmakeri så börjar jag att känna mig lite smått förvirrad. Snart vill Doktorn kanske veta hur min farmor dog, och med er befogenhet så skulle ni antagligen ha rätt till ett konkret svar på en sådan fräck fråga.
- Utredningen har inte funnit ert familjeliv av intresse, och därför låter vi sådana frågor förbli obesvarade. Men jag kan onekligen påstå att jag finner det av intresse, och skulle vi senare under utredningen komma fram till att en fråga om din farmors död faktiskt borde komma, så skulle Herr Wikström ha skyldighet att svara mig, ärligt och detaljerat.
- Det är just detta jag måste kritisera samhället fö...
- Stopp där! Nu ska vi inte gå vilse i någon slags rebellisk labyrint. Jag anser min fråga besvarad och vill därför gå vidare till nästa, varför gjorde ni det?
- Varför? Hade du sett henne så skulle du också gjort henne.
- Sluta upp med era dumheter Herr Wikström, du vet vad jag menar.
- Jaså det gör jag... allt jag gjort är att skriva en kort rad om varför jag besköt Malmö med mitt handvapen, helt plötsligt så var min lägenhet fullproppad av poliser och utredare, när jag sedan blinkade till så satt jag, utan advokat, i ett förhörsrum med två minst sagt våldsamma polismän och rätt vad det var så erkände jag, visst. Men skulle ni, doktorn, ha gjort annorlunda om ni fick era kronjuveler krossade av två män med hammare och slagträ? När jag sedan vaknade upp så satt jag i denna sal, mittemot Doktorn själv. Och nu vill ni att jag, utan våld denna gång, skall erkänna ett brott jag inte begått? Glöm det.
- Så ni är alltså övertygad att ni inte gjort det? Får jag då bara fråga er en sak, Herr Wikström, varför skrev ni den där raden?
- För att provocera, vad vet jag... för att synas, för att höras. Men jag hade väl aldrig någonsin i mitt liv kunnat tro att polisen, eller någon för den delen, skulle ta mig på så stort allvar. Jag menar, vem väntar sig egentligen att någon skall läsa det man skriver på nätet? Och när någon väl läst det man skrivit, så visar det sig vara en polis... förstår du hur illa det är? Har världen verkligen gått och blivit så paranoid så att ni måste låsa in första bästa ni hittar för att avskräcka människor från deras största rädsla, döden?