Blott en fjäderlätt hand och en penna
och en blick vänd mot mig, ögon blå
hennes ord till min själ, som en viskning
du skall flytta, min vän, dags att gå.

Det hon sett i min själ och mitt hjärta
var just rädslan jag hyst som en vän
och vårdat som fader och moder
men min kärlek jag gömt och glömt bort.

Mina kläder jag bar kändes tunga
de som nyligen skyddat min själ,
en rustning som sytts av min rädsla
bars nu som jag klädd var i lump.

Hon log och sa: Ta tag i tråden
låt rädslan din samlas som garn
det är lätt, men blott en man jag kallar,
det är du, endast dig önskar jag.

Jag drog, med stort mod, ja, jag drog,
jag stod stum då mitt inre var blottat
min själ, den var trasig av vånda
och i handen, allt som fanns, var ett garn.

När jag ensam och naken klätt av mig
min rädsla skrek: Var är du nu?
Jag är här, sade Teija, jag ser dig,
och bekräftar med kärlek din själ.

Under dagar och nätter i smärta
fanns hon hos mig, som höll hon min hand
lät min själ möta sin, likt en spegel
gav sin famn till mig, jag ett barn.

Till slut när jag lyckats bejaka
min rädsla och klätt mig på nytt
klädd i kläder vävda med trådar
av kärlekens gyllene garn.

Vi månvarv på månvarv bar väntan
möta själsvän med djup harmoni
under mörkaste stunden på året
då, när själarnas kraft är magi.

När den mörkaste dagen var ljusast
fick den skönaste dansen sitt liv
med ett famntag runt svävande drottning
i frihetens kärlek och ljus.

Likt ett tecken från skyn under regnet
som den självklara rit utan ord
möttes själarnas kroppar i kyssen
en förening när tu blev till ett.

I den sista skälvande timmen
när som nästa år föder sig själv
möttes själarnas kroppar ånyo
för att fira sitt möte på nytt.

Den rusande tiden stod stilla
i en evighetstanke och kyss,
två kroppar som otåligt väntat
att få vila i famn hos varann.