Med en suck och ett milt leende, med läpparna spjuvriskt formade som i en kyss,
lät hon sig till sist läggas i sin vagga.

"Fast ett barn är jag ju inte direkt", skrattade hon
"men tvätta mig gärna, smek mig lite grand, innan ni sätter på mig min vinterdress, den mytomspunna, den där det mesta kan anas. Men inte allt kan ses. Den som ger män hopp om liv igen. Pressenningsnegligén".