När döden knackar på är jag aldrig hemma.
Nu har verkligheten börjat göra sig gällande också.
Den kommer kravlande över trösklarna på morgnarna och har tusentals fötter.
Den envisas med att dricka Smirnoff vodka och apelsinjuice ur så höga glas där halva består av själva foten.

Klockan tolv över serveras lunchen.
Det är pannkakor med sylt och grädde igen.
Man kan undra över vad de gjort av ärtsoppan.
Medicinen intas via en plastmugg tre gånger om dagen och en gång vid niodraget kommer insomningstabletten.
Det finns ingenting att skära sig med och ingenting att kväva sig med.

När blommorna kommer finns det ingen vas att sätta dem i.
Man ger bort dem till en annan avdelning.
Smirnoff vodka utan rysk kaviar är som en balett utan publik.
Kanske ligger de bara i träning inför den stora finalen.
Det hänger en jättelik tjockteve på ena väggen, men den är som vanligt trasig med små fina sprickor här och var i plasthöljet och reparationsbudgeten är redan överskriden.
Manila gäspar som vanligt stort och inga matcher är planerade till just torsdagarna.