Han ligger.

Jag ser honom tydligt. Hans leende i det feta ansiktet blir allt bredare.

Drömmarna pågick i femton år. Mardrömmarna pågick i femton år. I femton år vaknade jag varje natt kallsvettig efter att ha drömt att han slog ihjäl mig. I femton år vaknade jag varje natt livrädd för att han skulle slå ihjäl mig. Vaknade till ljudet av hans monotont malande röst, sprängfull av hat, malande sitt mantra mellan sammanbitna tänder "Jag ska döda den jäveln jag ska döda den jäveln jag ska döda den jäveln jag ska döda den jäveln".

Till sist insåg jag att enda sättet att vakna var att göra drömmarna till verklighet. Göra mina drömmar till hans verklighet.

Det tog tid att planera. Jag gav mig gott om tid att planera. Jag lade allt annat arbete åt sidan och ägnade mina dagar åt honom. Hade jag väntat i femton år var reslutat viktigare än snabbhet. God planering är grunden för ett väl genomfört arbete.

Jag började dagdrömma. Jag såg mig själv sätta upp en bild av honom och träna på att skjuta prick. Jag drömde om att lägga gift i hans mat. Jag fantiserade om att leja någon att köra på honom. Jag längtade efter att betala ett proffs för att klå upp honom tills han spydde.

Men jag ville inte bli kallad feg. Jag ville inte se på mig själv och känna mig feg. Det kändes på något sätt justare och ärligare att göra det själv. Man ska ta hand om sin egen skit – det sa redan min kära gamla mormor. Om hon ändå kunnat se mig nu. Att jag verkligen kan ta hand om min egen skit. Hur stor skit det än handlar om.

Jag började i morse med att ställa till en scen. Det var enkelt. Jag ställde fram den röda koppen istället för hans mugg, lade ost iställer för skinka på hans smörgås och tog undan Stockholms–delen av DN. Han reagerade med en knytnäve på armen när jag förde kaffekoppen till munnen och knuffade mig när jag tog på skorna så jag stupade och slog ut en tand.

Jag ringde och anmälde mig sjuk. Igen.

När jag var säker på att han hunnit till sitt jobb ringde jag honom och bad om förlåtelse med liten ynklig röst.

– Hej älskling, det är jag. Kan du förlåta mig att jag var så stygg i morse.

Det kunde han inte motstå. Jag var hans igen. Hans hjälplösa, maktlösa, initiativlösa kvinna som äntligen såg klart. Som äntligen förstod att han älskade mig över allt på jorden och att lite aga ibland är på sin plats för att hålla en kvinna i schack.

– Lilla gumman. Klart jag förlåter dig.

– Kan vi inte göra någonting romatiskt ikväll – bara du och jag, sa jag bedjande.

– Jovisst lilla gumman. Hitta på något du och ring mig sen och berätta vad du tänkt.

När han kom så log jag. Han kom emot mig. Förväntansfull. Det ögonblicket vill jag gärna minnas. Hans fullständiga förtroende för mig just sekunderna före fallet. Linan jag spänt upp syntes inte i mörkret. Han föll framstupa och slog huvudet i en sten som stack upp ur marken.

Han hann aldrig få upp händerna för att skydda tänderna. Hans dyra tänder. Faan vad jag slet för att han skulle få pengar till att sätta in de där tänderna. Nu flinar han inte åt min enfald längre. Lilla dumma jag, min feta jävla kossa som skötte jobb, hem och inkomster och lät honom dra på oss alla utgifter.

Nu låg han där, tillfälligt slagen sanslös med tänderna utslagna. Jag stod stilla. Väntade på att han skulle vakna. Väntade på att han skulle be mig plåstra om honom. Väntade på att få spotta honom i ansiktet.

När han vaknade stod jag beredd. Jag visste att hans enda chans var att komma på benen. Han trodde att jag fortfarande ville hjälpa honom. Han rullade stönande över till ryggläge och reste sig lite med armbågen som stöd. Jag log. Han tittade förvånad på mig. Jag tittade leende tillbaka. Han förstod fortfarande inte. Jag gav honom en lätt knuff med foten i bröstkorgen. Han slog i huvudet igen. Hans stålskodda kängor var lite för stora för min fötter, men pumps hade gett fel spår, om man säger så.

Han stönade till och började gråta.

Män brukar säga att de inte klarar av att se en kvinna gråta. Jag klarar inte av att se en karl gråta. Inte en karl som sett mig gråta, böna och be för mitt liv utan att reagera. Jag började slå. Först en lätt örfil med öppen hand, för att känna hud mot hud. Det sved i handen. Jag tog på mig handskarna, knöt vänsternäven och klämde till mot käkleden. Det krasade. Han grät. Han rullade ihop sig och drog upp knäna som ett litet barn. Jag fick syn på en hand och klev till.

Han skrek. Gällt. I falsett. Först slår han mig för att jag inte beter mig som en kvinna och alltså ska ha samma behandling som en kille som muckar gräl. Sen, sen, sen börjar han grina när jag gör som en kille gör – ger igen med samma mynt.

Det var egentligen först då som jag bestämde mig för att verkligen slutföra jobbet. Det som från första början var tänkt att bara var en minnesbeta som för all framtid lärde honom att hålla sina lortiga tassar borta från mig. Det skulle aldrig behöva upprepas. Han skulle inte få någon mer chans.

Han låg där och bölade. Jag tog tag i hans hår, ryckte huvudet bakåt, som han gjort så många gånger på mig, och klämde till. En högerkrok. Huvudet föll åt sidan. Att han bara skulle svimma hela tiden.

Det var skönt att slå. Att det var så skönt att slå!

Slag efter slag.

Spark efter spark.

Lika för lika.

Öga för öga, tand för tand. Det var så han brukade säga. När han gav mig betalt för att inte ha diskat. När han visade mig vad han tyckte om att jag serverade bruna bönor en torsdag istället för en tisdag. När han visade vad han tyckte om att jag tjänade mer pengar än han. När han klådde upp mig vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

När han låg där, hjälplös, kände jag makten.En kort sekund förstod jag honom. Jag kunde känna den totala makten över en annan människa när den skräcken och maktlösheten grep tag i honom och lyste ur hans ögon.

Nu ligger han där med sitt feta jävla flin. Hans feta leende i det grisaktigt högröda feta ansiktet blir bredare och bredare. Det är smala rännilar av blod som formar bilden av ett jätteflin när de letar sig mer mot öronen.