det händer ibland, några gånger per år, att man spelar så att man får vingar
det går inte att förklara
men plötsligt är man där bara
spelar som var man någon ann'
kan liksom stå bredvid och lyssna till sig själv
"fan, du spelar ju djävligt bra, Ingmar!"
"djävlaranammat"

och man spelarspelarspelar
fasttillsistttardetslut
och nästan utmattad längtar man genast tillbaka till alltings begynnelse och inte till dess ände
"play it again, again!"

and again