Morgonen är inte längre purung. Jag har varit ensam uppe en längre stund men nu hör jag vakenljud från hustrun i sängen och frågar
- Vill du ha te som vanligt?
- Ja tack, svarar hon.
Hon får sitt te, vi ler mot varann och jag fortsätter mitt stilla sittande vid utsikt och penna.
Efter en stund undrar jag:
- Vill du ha påtår?
- Nej, inte än. Jag har knappt rest mig upp och har inte druckit av teet.
- Vet du egentligen om det är morgon och du är på väg att gå upp eller om det är kväll och du håller på att lägga dig? frågar jag något skälmskt.
- Jo, det vet jag! svarar hon. Det är morgon. Jag ser det på ljuset! Solen skiner ju! och nu skrattar hon.

Så kan vi åter möta en dag, hustru och jag.