jag hatar ångest,

jag hatar att känna mig oduglig

jag hatar att känna mig ofullständig, jag hatar att bli förbisedd

jag hatar fördomar och jag hatar denna ständiga offer roll

jag hatar att vara mer vuxen än vad jag borde vara

jag hatar att ständigt dölja mina innersta känslor

jag hatar vad alkohol kan göra med en människa

jag hatar människor som blundar, som inte vill se

jag hatar att känna sorgen inom mig som visar sitt rätta ansikte i mina drömmar

och som grusar alla mina försök till att må bra

jag hatar att hata





detta var jag, detta var mina känslor en gång i tiden

tills den dagen jag fick veta, att jag inte är ensam




Detta är en del av min historia;



Vi cyklade upp på grusvägen min bästis och jag. Vi undviker att cykla rätt i dom stora hålen där man kan man ana en del vassa och smulade tegelpannor. Vi skrattar och jag har haft en fantastisk dag.

Det är min trettonde födelsedag och jag blivit firad i skolan. Klassen sjöng både på svenska och engelska och jag fick önska och blåsa ut ett ljus. Killen som jag var kär i gav mig blickar och drog i mitt långa hår för att retas.

Jag är tretton och som alla andra i den åldern så har jag förhoppningar. Man fyller tonår, nu kanske man får stanna längre hos vänner, nu kanske jag äntligen får göra saker med mina vänner, nu kanske jag får bestämma över mig själv.

När vi närmar oss mitt hus så hörs musik från den gamla skivspelaren inifrån. Jag hade smått hoppats på en tårta och överaskning från mina föräldrar. Min glädje över dagen förbyttes snabbt till en inre oro när jag känner igen tonen i musiken.

Vi stod med cyklarna och pratade. Jag sa tyst till min vän, att hon kanske ska cykla hem, när en av de små fönstren på övervåningen öppnades.

Jag ser pappa.. Hans ansikte är förvridet utav alkohol och man kan knappt se in i de grumliga blå ögonen.


- Är du hemma redan. frågar han och tar ett halvt bloss av cigaretten han håller i sin hand.

Jag tittar besviket på honom.

- Varför dricker ni? Det är ju onsdag idag.

Jag ger en snabb blick mot min vän och hon tittar skräckslaget tillbaka.
Jag inflikar snabbt.

- Och det är ju min födelsedag.

Min pappa som annars är den ende utav mina föräldrar som jag har en någonlunda bra relation till, skrattar åt det jag säger och svarar.

- Ja men, det är därför vi dricker! För din skull!

Han höjer whiskyglaset i en salut och nickar åt mig innan han sveper innehållet.

Mina känslor åker berg och dalbana. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill slå och slå och slå på dem. Min vän viskar till mig att följa med hem till henne.

Utan att säga något så drar jag upp cykeln och cyklar snabbt över grusgången mot vägen.

- Jag sticker till min kompis, skriker jag högt över min axel.


Framåt kvällen ringer min mamma till min vän och säger åt mig att komma. Jag hör att festen är fortfarande igång och jag ber om att övernatta hos min kompis. Men jag får inte, jag ska vara hemma. Punkt.

Jag cyklar tillbaka i det skumma ljuset från lyktstolparna. Stannar en stund innan jag kommer till avfarten till huset. Tar ett djupt andetag och gömmer ångesten så djupt inne som det går. Jag vill inte det här. Jag vill inte se mina föräldrar fulla, jag vill inte.. bli besviken.

Jag trampar över min egna självkänsla och ställer cykeln på sin plats. Jag går in, går upp, visar mig att jag är hemma men ingen märker det knappt förutom min mammas paranoida blick. Jag är hemma nu, nu kunde hon slappna av.


Jag går till köket för att hämta ett glas vatten och när jag går igenom vardagsrummet så säger en av gästerna grattis, varvid alla höjer sitt glas och säger grattis igen, innan de sveper i sig sina alkhol haltiga drycker. Jag ger dem ett stelt leende och går till mitt rum innan jag kväljs.


Skratt hörs genom den papperstunna dörren till mitt rum och musiken ljuder igenom hela min kropp. Depressiva baltiska låtar varvat med dansband får min kräkreflex att väckas till liv.

Jag hör min mammas fulla stämma ljuda genom en sång och den spricker i falsk falsett. Sentimentala ord avbryter henne med gråten i hennes hals. Jag kan förnimma pappas ögon och hummande till den. Alla andra som sitter runt deras bord är obetydelsefulla för mig.

Ilskan bubblar upp när jag tänker på deras försök till att vara trevliga. De skålade för min skull..



Jag ligger ihopkuren i fosterställning i min säng med mina pekfingrar i öronen. Jag försöker utestänga alla ljud men det går inte. Diskanten skär igenom golvlagren och basen får mitt hjärta att stämma i samma takt.



Den inre stressen uppenbarar sig och jag kniper av en tår. Halvgrimasen ger värk i mina kindmuskler och händerna är så hårt knutna att man inte ens kan skymta färg mellan knogarna.

Mitt hjärta bultar hårt och jag känner pulsen i mina öron.

Klockan är långt efter två på natten. Min vardag börjar klockan åtta. Skolan är inte många timmar ifrån.

Grimasen blottar mina tänder och snart kan jag inte hålla emot tårarna. Gråten får min hals att knyta ihop och jag kippar hejdlöst efter andan. Bröstet känns varm och öm efter allt snyftande. Det gör så ont och jag omfamnar min skälvande kropp.


Ur min hals kommer ett djupt ångestladdat vrål.



Ångesten släpper ju mer jag skriker och jag skriker högt. Slänger sängkläderna åt helvete och jag reser mig upp ur sängen. Tar på mig en tröja över min pyjamas och går me snabba steg, ut från mitt sovrum.



Jag går uppför trappan som leder till vardagsrummet. Rökdimman slår till mot mig som en vägg och snart står jag i dörröppningen och skriker. Min far halvsitter på soffan, hans ögon är såsiga och knappt närvarande.

Synen av honom ger mig svek.


Ilskan bubblar upp när jag möter hans grumliga blick.


Alkoholen pyr ut genom alla porer ur hans kropp. Min mamma sitter med sällskapet och skrattar med en gloria av cigarettrök runt hennes huvud. Hon vänder sig om med ett fånigt flin på läpparna.

Hon gömmer sig bakom vinglaset hon håller i sin hand. Dämpar psykoserna med alkohol, dricker det som dagligt vatten. Jag ser och jag får trösta varje fall av nykterhet och ångest hon går igenom.

Sällskapet tystnar när jag med snabb hand vrider ner volymen på skivspelaren och skriker högt;



Jag ska till skolan imorgon! Vad tänker ni med? Nu jävlar får ni vara tysta.



Mina ögon är röda men min annars så lågmälda röst, överljuder mitt eget sinne. Jag svär högt, nedvärderar det vuxna sällskapet och talar om ansvar. Jag skriker ut alla svordomar jag kan.

Min pappa rycker på axlarna med händerna uppe i luften och tittar ursäktande på sällskapet och försöker skämta bort situationen.

Han säger med en ironi;

-"Vad är detta? Det är inte barnet som ska bestämma över sina föräldrar, det är ju föräldrarna som ska bestämma över barnet."


Sällskapet skrattar och pappa ojar sig. Skrattet driver på min ilska.


Han reser sig halvdant upp men misslyckas och sjunker lika fort i soffan igen. Mamma tittar på mig med en blanding av oförståelse och ilska. Ilska över att jag kommer och stör i allt det roliga. Jag förstör hennes stämning och hennes glädje över att ångesten har tagit en annan väg, just denna kväll.



Bredvid mig snurrar LP skivan med ett svagt knaster. Jag tar upp skyddet, sliter ut LP skivan och knäcker den mot mina bara knän. Jag slänger den på golvet, trampar sönder den så mycket jag kan och skriker. Pappa sitter stum och gapar utav förvåning.



Han börjar ilskna till och reser sig upp. Ögonen skärper till sig. Jag skriker hela vägen nedför trappan, in i mitt rum och låser in mig. Sällskapet tystnar, stämningen är borta och min pappa står utanför min dörr.


Hårda nävar slår mot den papperstunna dörren och svängningarna får nästan det gamla låset att gå upp.

”Det är jag som är vuxen här” ljuder det genom alkoholdimman.



Jag skriker mig hes, säger en massa dumma ord. ”Gubbjävel, du är en gris och vem kallar du för vuxen?”

Det sägs en massa ord om att jag är respektlös. Jag skulle inte ha tagit sönder skivan och varför ska de lyssna på mig för. Jag hade skämt ut dem inför sällskapet. Vad ska de tro om deras dotter som kommer och skriker på detta viset?

I mitt huvud dyker en enda tanke upp. Vad är ni för föräldrar som inte tänker på den enda barn ni har?

Nävarna försöker öppna dörren men den antika nyckeln har jag i min hand. Hans grova händer ville ge mig en omruskning. Det är underligt hur ilska kan ge mod. Jag var inte rädd.


Efter ett par minuter slår han näven mot dörren en sista gång innan jag hör hans steg uppför trappan.

Jag sjunker ihop till en hög på golvet och tårarna rinner. Ilskan rinner ur och jag skälver mot det kalla golvet.

Det enda som känns är detta enormt svarta hål i mitt bröst.


Jag känner en enorm sorg.

Sorg över att inte ha ett par normala föräldrar. Sorg över, att ingen av dem kunde ta ansvar, varken över mig eller sig själva.

Sorg över hur alkoholen kan styra över en människas förnuft.





Jag hatar ångest,

jag hatar att känna mig oduglig

jag hatar att känna mig ofullständig, jag hatar att bli förbisedd

jag hatar fördomar och jag hatar denna ständiga offer roll

jag hatar att vara mer vuxen än vad jag borde vara

jag hatar att ständigt dölja mina innersta känslor

jag hatar vad alkohol kan göra med en människa

jag hatar människor som blundar, som inte vill se

jag hatar att känna sorgen inom mig som visar sitt rätta ansikte i mina drömmar

och som grusar alla mina försök till att må bra

jag hatar att hata




detta var jag, detta var mina känslor en gång i tiden

tills jag fick veta, att jag inte är ensam