Jag märker hur det smyger runtomkring mig. Inta bara bakom utan just runtomkring. Jag spanar och lyssnar för att kunna avslöja den eventuelle förföljaren.
Men jag upptäcker inte någonting. Allt verkar vara som vanligt. "Jag bara inbillar mig saker", tänker jag och försöker låtsas som ingenting. Likväl, när jag senare får syn på mig själv i spegeln, förstår jag vad allt smygande är.
Åldrandet är det. Det stilla successiva åldrandet. Alla framtida väntande sistagångerna. Allt detta oerhörda ohörliga viskande inom mig är det, som är det smygande.