Så här års är det alltid så, att man över nejden som ett flöjtande får höra nötväckans allra första sång. Inte sällan sker det över snön. Och skarp frost kan det vara.
Just efter nyår är det så - också i år. Skillnaden mot förr är bara, att nu orkar jag inte jubla, knappt ens glädja mig åt vårtonerna.
Jag oroas och undrar över det.
Vad förekommer nu egentligen i min hjärna.