Hon är döende
och det finns
inget någon kan

göra längre. Sorgen
efter andra släktingar
bor som fortfarande

i mitt hjärta
i mina sinnen.
Sorgen efter svunna

kärlekar, svunna vänskaper
ristar sina färdvägar
genom mitt huvuds

labyrint. Så tar
sig den levande
sorgen sig ut

i verklighetens dagar.
Sorgen lämnar en
aldrig riktigt ifred.

Den kryper in
under ens skinn
bygger sig bo.

När nästa sorg
är på väg
vet man inte

alltid att den
skall komma och
jaga upp en

i ett själsligt
träd, få en
att sitta sorgsen

på dess grenar
och gråta ut.
Bara ibland så

kommer döden med
bud om sen
ankomst till människan.