Jag tog bussen imorse, liksom alla andra mornar. Och på busshållplatsen efter min, stod en manlig bekant jag alltid dragits till på nåt märkligt sätt. Har alltid tyckt att han är aningen arrogant och kanske har jag, varit lite rädd för honom. Han stod bara där på busshållplatsen, väntandes på en annan buss. Jag iakttog honom. Han rökte. Jag trodde inte att han var en morgonrökare. Jag gillade honom mer. Kanske för att han på något vis blev mer sårbar med cigaretten i sin hand.

När jag skulle ta bussen hem igen, stod han på samma hållplats som jag. Återigen med en cigarett i sin hand. Och lyssnade på musik. Jag ställde mig brevid honom, utan att låtsas att jag sett honom. Och väntade på att bli sedd.
Bussen som kom var full av människor och massor av nya människor ville hoppa på. Både han och jag är av den typen som låter alla andra gå före, som redan gett upp hoppet om en sittplats. Vi hamnade sist och han såg mig. Vi hälsade och frågade hur läget var. Han rökte sin cigarett precis så länge att när jag gick på före honom, hade han den fortfarande i sin hand.

Vi fick stå i bussen. Vi fick stå mittemot varandra i bussen. Och konversera. Jag iakttog honom, hans hår, hans tänder, hans hy, hans skor, hans ögon, hans händer, hans dialekt.
Hans yttre var vinterglåmigt. Hans händer var röda, hans fingrar för korta, han luktade rök. Hans ögon var märkligt gröna.

Han hoppade av på hållplatsen före min.

Jag gick av på hållplatsen efter. Letade rätt på ett cigarettpaket i väskan, och tände en cigarett trots att jag är en kvällsrökare och det var bara tidig eftermiddag.