Jag tycker det är synd
att vi människor
skall vara så rädda
för att såväl ge som få kritik.

Om det nu är möjligt utvecklande
vad har vi då
att vara rädda för?

Att bli möjligt 'feltolkade'?

Men det är ju likadant
när vi söker oss en vän
en ny bekantskap
när vi blir förälskade.

Det innehåller alltid moment
av risktagande och som jag ser det
så är det inte farligt.

Inte alls lika farligt
som att uppsöka okända vatten
och rent kroppsligt dyka i dem
utan att först
ha fått veta något om dem.

Att skriva liknar då inte ens risken
med att göra ett bungyjump
då chocken över att falla fritt
kan få hjärtat att stanna
repet att brista.

Jag vill både kunna ge och få kritik
här inne och tycker det är trist
när en del poeter
tar kritiken för personliga påhopp.

Att aldrig klara av att få kritik
bara vilja ha smör och hurrarop
det är ju som att vilja stanna
i ständig barndom
i risk att behöva blir vuxen
och axla ett ansvar.

Hurra då istället
för en smula ärlig kritik
som skall få en att möjligt växa.