V arken hon ville det eller ej skulle hon följa med fadern tidigt om morgonen varför hon nu stod i köket bredandes mackor samt kokandes kaffe vilket skulle hällas på termosar. Fadern stod och pratade i telefonen med resten av männen som skulle komma med på utflykten i skogen. Han pratade lågt för att inte väcka hustrun och lille Hans som fortfarande låg och trynade som en liten gris, helt ovetandes om det stora äventyret. Hon bredde allt som allt sexton dubbelmackor samt lade ner socker tillsammans med de två kåsorna som hon och fadern skulle dricka ur. De andra männen skulle ha med sig egna kåsor.

A nnorlunda hade det känts första gången fadern hade sagt åt henne att vakna tidigt för att hon skulle följa med honom på jakten. Hon hade först tyckt att det var spännande. Dels för att hon då inte hade vetat någonting om jakten och dels för att far tydligt visat att hon nu var gammal nog att följa med ut i skogen tillsammans med honom och hans män. Som vore hon själv en ung man. Hon var inte den enda unga att följa med sin far, men de andra var unga män. När hon stod ute i farstun med färdigpackade ryggsäckar kunde hon känna doften av kängorna som smorts in bara två kvällar före. Hon erfor en känsla av äckel som dock snabbt gick över. Det gick inte an att hennes far kände av hur hon kände sig. Han fick inte ana hur nära det var att hon sprang ut i natten och gömde sig i den stora djurfyllda ladan med hästar som stod och stampade i väntan på dagen. Stallet utgjorde ofta nog en trygg tillflyktsort från en alltmer skrämmande verklighet.

R iktigt så hon nästan frös av rädsla och ångest, innan hon lyckades tygla sitt äckel över vad som komma skulle. Ingen av de unga männen hade någonsin åtminstone för henne visat ett ens uns rädsla eller ånger. Hon måste verkligen stålsätta sig. Så slappnade hon av igen och då infann sig istället en sorts uppsluppenhet över det förtroende som trots allt visades henne. Det här var sjunde gången hon följde med fadern ut i skogen med alla de andra männen. Hennes far var den givne ledaren, även om det fanns en mer erfaren spårare i gruppen. När den kraftiga hemstickade tröjan kom på samt den kraftiga jackan av läder med svart blixtlås träddes över, kängorna kom på fötterna och hon krängde på sig ryggsäcken samtidigt som hennes far gav henne den ena bössan, då kände hon hur litet det fanns en möjlighet till återvändo.

G enom gläntan och in i skogen där andra slöt till och upp. Det var en råkall morgon och vintern var redan på väg att göra sitt intåg på allvar. Den första snön hade töat bort några dagar tidigare men om bara någon vecka skulle det komma så mycket snö att det skulle vara lätt att spåra. Att de inte väntade tills dess visade på hur mycket sporten betydde för dem. Fast med en van spårare skulle den snöfria skogen ändå inte utgöra några större hinder. Det rådde en näsan kuslig tystnad och det var svart ute då det ännu var för tidigt för soluppgången. Det var svårt att se mycket alls men det var välkänd terräng och karlarna visste precis var de gick och naturligt nog också vart de var på väg.
Många timmar senare när de var på väg tillbaka hem syntes dagern komma allt mera och karlarna var inte längre så tysta som de varit på väg ut. Nu hade de skjutit två vuxna individer och deras två ungar och kadavren var redan omhändertagna. De hade ätit och druckit sittandes på huk, pratandes och skrattandes efter den lyckade jakten. Familjen de jagat hade tältat vid en sjö och skjutits medan de ännu låg och sov. Alla fyra hade tagits om hand och inte ens de två barnen, en flicka och en pojke i på kanske en sju, åtta år hade skonats. Männen hade stått utanför tältet och brassat på med sina hagelgevär, rakt genom tältduken och utan att kunna se sina offers ansikten. All deras utrustning hade tagits om hand och liken hade grävts ned i mossen intill. Nu var jaktlaget uppsluppet och skojade med varandra som om de gjort sig förtjänta av såväl ryggdunkningar som att komma hem och vila i hemmets lugna vrå.