Facebook statusen lyste, nej den flammade hans skärm. Han visste vad det betydde. Fingrarna gled över tangentbordet, då han taktlös kommenterade. Han ångrade sig i samma sekund han tryckte på enter.
Blundande satt han där en stund. Inom sig såg han utkräva hämnden som pyrde likt en skogsbrand. Den förtärde honom bit för bit. Hatet, maktlösheten, förfäran. Känslan att vara bortglömd. Trösten i han fann i chokladen äcklade honom nu. Det for upp i gomseglet med en besk eftersmak. Mandel och likör. Tungan gled girigt över läpparna, som om de voro torra och nariga. Det nattliga ljudet av havsvinden, som smekte förbi längs med hyreshuset skänkte honom längre ingen ro. Stolen knarrade då han lutade sig tillbaka och slog sig för huvudet.

Två timmar senare satt han åter framför datorn. Kommentarerna hade växt. Vuxit och mer och mer. De fyllde skärmen. Förnekelsen kunde han inte hålla inne och han skrek. Han skrek tills dörrklockan ruskade om honom. Ursäktande förklarade han att han haft en mardröm och att han inte skulle inte skulle ställa till mer förtret.

Dagarna gick och det gnagde inom honom. Det värkte. Var han än gick kunde han inte få bort det. På parkbänken framför honom satt en äldre man. Parken verkade förövrigt tom. Frosten som täckte marken gjorde att hans steg gav ifrån sig ett knirkande ljud. Han andades. En dimma steg ut ur munnen. Det var han och mannen som satt med en orangesvart toppluva och matade fåglarna med brödsmulor. Alldeles förlångsamt plockade han ut brödbitar ur en plastkasse och kastade sedan ut dem en efter en. Mannen verkade nöjd. Det såg han. Han såg också att mannen pratade med fåglarna då han matade dem. Ilskan växte starkare. Förargad gick han snabbt fram och ställde sig framför honom. Den äldre mannens stål blåa ögon trängde sig in i honom. Det var inte planerat, men han visste vad han måste göra.

Han satt bredvid mannen. Plastpåsen hade han dragit av och låg nu slängd på marken. Fåglarna gav upp en efter en när det nu inte längre vankades mat. Han satte mannen huvud tillrätta lagom lutad mot ryggstödet. Det såg ut som om han sov. Det kändes tryggt och ett begär började släppas. Han visste nu. Han visste sin plats. Det kändes gott och ovanför honom lyste solen klarblå.