att förstöra sin till synes enda förståelse
och att sedan falla
mot en oändlig oas av sand och soljus
där jag får ligga kvar
tills jag inte vill andas längre, ännu mindre känna det
och jag lever för synen dina ögon
som så enkelt smälter samman
till en enda kraft av magnetism
ämnad för mig ty vi är polerna och själarnas bundsförvanter
och allt som kommer med det uppdraget.
jag ber och jag länktar jag försvinner långsamt varje dag
allt blir till sand där jag i öknen ligger kvar
så länge såsom vakum av tid och känsla.
jag ber och jag törstar tills inte ens månen vill lyssna längre
för att den gjort för mig var endast en fas av något
den inte kunde förstå vid den tiden i sin upplevelse
vilket jag fick ta del av,
du är månen
jag försvinner i solen,
ty jag är min egen undergång.