Allting är mjukt och luktar hårschampoo. Jag har en stor tova i nacken som får mig att förstå hur långt mitt hår blivit. Den påminner mig om när jag var liten. När vi var i Grekland. Jag fyllde nio och farmor skulle borsta ut mitt solblekta hår och jag var vres för jag var håröm. Jag gillar mitt långa hår. Speciellt när det kittlar mig på ryggen. När det är tjockt och burrigt och jag kan gömma mitt ansikte i det.


Idag förstod jag det omöjliga med oss. Hur fel jag alltid känner mig runt dig. Hur allt fel blivit och detaljerna som gjorde mönstret till något jag ångrar. Vi som inte skulle gå så långt. Så står jag här med två ändar i var hand och hittar inte ett sätt att knyta ihop dem. Motpoler. Det är precis vad vi är. Vägrar att mötas på mitten. Vi går bara om varandra istället för att mötas. Min hand snuddar vid din när du går förbi men vi ser inte ens varandra i ögonen. Närmare kommer vi aldrig.


Kära skrivkramp. Släpp taget om mig och vakna aldrig igen. Drömmarna mina är fantasilösa. De brukade aldrig låtas bli fantasilösa. Det är alltid du och jag. Kyssar och en hård kakelvägg emot mitt bakhuvud. Så utan spänning har mitt liv varit att jag måste gå igenom varje möjlighet innan jag somnar för en ny dag.
Fantasilös blev livet utan erfarenheter och drömmar som uppfylls.