Medans månen sakta sprider sitt sken över fältet och blottar den förödelse som en gång skett, går jag runt och söker mitt mål.
Trots den tid som passerat ligger fasan kvar, likt dimman på en myr. För varje steg jag tar känner jag döden klättra längs mina ben

En uggla slår ut sina vingar, lyfter från sin gren och försvinner ut i den mörka natten. Jag kan inte låta bli att undra om det är för att finna föda eller om han ser det som ligger för mitt öga. Helt ensam fortsätter jag min mödosama jakt.

Trots den tid som gått, trots att alla spår sedan länge försvunnit kan jag inte låta bli att känna vemod. Vemod då jag vet vad som skett, med mina ögon bevittnat. Dock rinner inga tårar från min kind, inga hjärtslag kommer från mitt bröst. Det ända jag känner är enorm saknad.

Timmarna går och natten övergår till gryning, mitt sökande har nått till sitt slut. Nu försvinner jag för att ytterligare ett år tjäna Lucifer, för att om ett år återkomma att söka den själ jag för så länge sedan förlorat. Endast då kan jag bli fri...