Det sägs, att när Fan bär gärdsgårdsstörar, så gråter han, så djävliga är de att hålla i famn eller på axel utan att de strax kommer ur läge och börjar glida isär för att till sist ohjälpligen hamna på backen, innan man ens kommit fram med dom!

Visst är det så och viss förståelse känner jag för den Behornade, när jag som nu arbetar i detta utdöende yrke, som är gärdsgårdsstörbärandets, av vilkas utövare de flesta nu är döda eller som jag åtminstone pensionerade.
Många är de män, som släpat på dessa oregerliga tingestar. Många har svurit över dom. Därom är jag säker.

Och visst får även jag irriterande känslor i kroppen, när mitt fång också denna gång glider mig ur händerna. "Jasså! Nu igen!" Och så ligger de på marken.
Man får plocka upp. Lägga till rätta. Och knega vidare.

Men jag kan kosta på mig ett leende. Min börda skall bli till ved. Den skall värma mitt hus till nästa vinter.
Fan har inget behov av någon extra värme. Den är stor, inbyggd och evig hemma hos honom. Så hans ilska beror väl snarast på att han stött på en uppgift han faktiskt inte klarar av - så djävel han nu är - samt att själva uppgiften ju för hans del dessutom är helt onödvändig.