I livets parenteser står det människor
som försöker få till det med sina
arbetskamrater, sina skolkamrater
sina medspelare, sina medtävlare
på kärlekens olika arenor.

De tävlar om att söka kunskap
om hur att få till det med jobbet och kärleken
vänskapen och bekantskaper.

De hittas kan även i rännstenen
där de tar dagens dusch i brist på pengar
bostad och någonstans att tillbringa dagen
såväl som natten.

Människan i sig är en parentes
i jordens historia, det står att läsa om
i bocker om människans historia.

Skall vi därför också sluta bry oss
om varandra, bara för att livet syns oss
för kort och världen samtidigt alldeles för stor
för att tjäna med en enda människans
så krympande volymer av givande
såväl känslomässigt som via börsen?