något du har sagt
sitter ännu fast på mina tankar,
''skynda dig att komma tillbaks
annars väntar jag inte mer''

sedan dess undrade jag alltid
vad för sorts vänskap har tidräkning?

tjurig satt jag på en parkbänk
och bestämde mig för att inte
höra mig av till dig någonsin igen

fast jag ångrade mig när en
äldre man sa rakt ut i luften;

det är inte vänskapen som har tidbegränsning,
det är vi människor

''ingen kan vänta i en evighet,
vi har bara inte så mycket tid på oss.''

efter det sprang jag hem till min vän snabbare än kvickt