Du hade alltid svarta jeans. Det såg ut som någon sytt dit dom på dig. Och jag såg dig aldrig utan dina högklackade stövlar, vinter som sommar. Dina ögonfransar var kolsvarta av mascara och man nästan hörde hur det klibbade, när du blinkade. Du hade en ganska stor mun och rödmålade läppar rörde sig oavbrutet i tuggummitakt. Det skramlade av armband på dig, fingrarna hade ringar och dina naglar var långa och bemålade.
Du var bara grundskoletonåring men vuxen till kvinna och dina intressen fanns, där de äldre pojkarna var. Det är möjligt, att ditt liv var vidlyftigt; jag fick aldrig riktigt grepp om det. Men du var i varje fall höjd långt över skolverkligheten och verkade knappt ens vilja försöka, när man bjöd dig av ’Obs – klinikens’ Basfärdigheter. Du blinkade bara din mascara och tuggummimunnen gick. Oftast hade du dessutom skinnjackan på inomhus, som ville du säga: ”Jag är egentligen inte här. Och se det ut som jag är här, är jag i varje fall på väg ut!”
Att engagera dig var alltid svårt. Ingen visste egentligen vad du kunde, fast du faktiskt skolkade väldigt lite. Och inte förstod man vad du tyckte, för allt var lika grått och trist. Din fasad berättade ingenting. Det anseende som elev bland de vuxna var inte på topp.

Nu blev det så, att vi skulle studera hur ett öga fungerar. Och eftersom jag också var biologilärare, hade jag några koögon i frysen. Dina kamrater och jag kom överens om att vi skulle dissekera ett koöga tillsammans. Det skulle bli häftigt, tyckte de flesta. Men du blev tystare än vanligt. Och när vi så hade alla attiraljer framme och skulle till att undersöka synapparaten, skrek du högt. Dina ögon var uppspärrade. Du vägrade vara med. Gömde dig. Sprang iväg på dina högklackade, så gott det nu gick. Jag gav mig av efter dig och efter en stund hittade jag dig tryckande i en korridor, lutad mot väggen. Vi satt ner och du lugnade dig. Fast det grät ur dina ögon.
”Stina”, sa jag. ”Du behöver inte vara med. Men du kan väl berätta för mig varför du inte vill vara med. Försök skriva!”

Hon nickade. Det slutade rinna tusch över hennes kinder. Och till min förvåning började hon skriva efter några minuter. Tyst och koncentrerad satt hon för sig själv, avskärmad, medan vi andra genomförde vår dissektion.
Och när jag sedan läste det hon lämnade över, rann det över mina kinder. Stina, så rik du var! Varför hade jag inte fått veta det förut.

De ögonen glömmer jag aldrig.