I ensamheten föds en syrebrist

som drabbar varje musikalisk lunga

och tvingar drabbad bard att sluta sjunga,

ett sorgligt offer för den kraft han mist.

En åldrings värld kan kännas solitär,

som vore man allena kvar på jorden

och fick sin tröst blott i de skrivna orden

som olästa passerar i den sfär

som, likt en mur av tystnad, växer fram

och drar en gräns som skiljer liv från döden

men stryper häftigt lustens alla flöden,

ersätter trånad med en smak av skam.

Med tårar fuktar man sin flik av linne

och hade hellre blivit kvar, där inne.