Döden. Den står där vid din dörr, ber om din unga själ att ta med sig till himmlens port.

Du tvekar, det finns en räddsla i dina ögon ty du vill inte ta steget ut mot det okända.

Jag ber dig att snälla stanna, jag lovar dig aldrig mera ska mina läppar yttra ett ont ord mot dig.

Du vänder dig mot mig, ser på mig med en bedjan i dina ögon.

Du ber mig att låta dig gå, jag fäller en tår jag känner mig så maktlös inför detta ty jag kan skydda dig ifrån allt förutom döden som vill skilja oss åt.

Jag håller din hand, kramar om det lilla som är kvar av den.

Ty detta mörker som är som en skugga runt din vackra själ, har fått dig att tyna bort till intet.

Jag knyter mina händer ber förgäves, snälla för iväg mig till den platsen där själarna finner sin ro. Men ta inte denna själ som jag så innerlit älskar ifrån mig, inte än.

Varje andetag du tar är nu inte en självklarhet, ty döden står vid din sida smeker din kind väntar in den lilla tid som nu är kvar.

Varje andetag du tar är som vackra toner i mina öron, min kära vad skulle jag vara utan dina andetag.

Döden ler mot mig, en tår rinner längs min kind. Ty jag vet precis som du vad detta betyder,det är nu ett aldrig ska bildas i mitt liv.

Detta är slutet på din saga, men ett nytt kapitel på min.

Jag känner hur du kramar om min hand, ännu en tår fäller ja som droppar ner på min hand som håller i din sköra hand så hårt jag bara vågar.

Ty även tårar rinner längs dina vackra kinder, tårar som jag för en sista gång får äran att torka bort från din kind.

Du tittar på mig, du ler mot mig med dina mörktbruna ögon. Jag ler mot dig, men ty mina tårar kan jag inte låta annat än rinna längs de svullnande kinderna.

Döden sträker ut sin hand till dig, jag ser dig ta tag i dess okända men dock igenkännande hand. Du sluter dina ögon.

Ett sista andetag och sedan är du borta föralltid.