jag slåss för min själ
men lämnar den alltid på dörrmattan
och tillslut måste jag alltid gå
för ensamheten är lättare
ensam

jag flyr ut i natten
vandrar mitt på vägen
under gatlyktorna som lyser dubbelt
genom tårarna

plockar vackra blommor
tar blad efter blad
och kastar dem på vägen
hoppas som alltid att jag kan
lämna ett spår
att någon ska minnas mej
efter att jag gått


men med min själ på dörrmattan
var jag aldrig riktigt där