Jag försöker intala mig själv att det var du som tog steget.
Både första och sista.
Att mitt gensvar var svagt men nödvändigt.
Det blir lättare att se min egna oskuld då.
Det är lättare att göra snedsteg när det inte var jag som ville.
Men nu var det jag som tog första steget.
Även sista och alla där emellan.
Nu kan jag inte klaga.
Inte tjata på att det borde ta slut.
Inte hoppa över till någon annan även om vi aldrig haft något värt ett namn.
Nej.
Inte ens en titel har det.
Jag försöker se det i dina ögon.
Försöker se den personen jag tog alla stegen med.
Med han är långt begraven.
Under lager av tjock, varm hud.
Det är som om det aldrig hänt.
Men nu var det inte du som tog stegen och jag kan känna mig lugn.
Nu var det jag som tog alla stegen.
Även de mitt i mellan.