Det finns en röst, inom mig, i mitt huvud, en röst som tycker att allt är fel,

en röst som får mig att se allt det dåliga i allt det bra, alla misstag i varje

lyckanden.


Så när jag hör, och löser dina små, men väldigt fina ord, så påpekar denna röst,

de ännu mindre orden mellan dessa ord, små, simpla, pronomen, som kanske

inte är lika viktiga som de stora orden, de du försöker få fram, som vanligt, tolkar

jag någonting negativt, i nåt positivt.


Och är jag egentligen inte orättvis, som kräver att mer än det du sagt, trots att

jag vet hur svårt det var för dig att säga det, när jag inte ens själv vet hur jag

känner?


Jag vet bara att någon, du, dykt upp i mitt liv, från ingenstans, något som

inte ens var meningen, det bara blev så.

Men nu är du här, i mitt huvud nästan hela tiden, i mina famn, alltför sällan,

sanningen är den, att du är min enda konstant just nu, det enda jag vet var

jag har det, ordningen i mitt kaos.


Du gör mitt liv enklare, jag, tror att jag behöver dig, minst lika mycket som jag

behöver att bli behövd av dig, för jag tycker om dig, och jag bryr mig om dig,

och jag är verkligen glad, över att du bara plötsligt finns här, nu, för just nu

behöver jag verkligen någon som du.


Och, jag ville bara säga, att jag gillar det vi har, och är nöjd, med hur saker är,

och att du just nu, är mitt "rätt", bland alla mina "fel".

Och, jag ville bara säga, att jag inte vet vad jag försöker säga, men jag tycker

väldigt mycket om dig, verkligen.