Hon satt på bänken vid stuguknuten
och hade nog varit fast besluten
att rensa alla de röda bär
som nu låg spridda kring henne där.

Men ödet gjorde hon blev avbruten.
Nu satt hon med ena handen knuten
och blicken glasklar men märkligt fjär.
Så är vår tillvaro, efemär.

Tänk att få uppleva slutminuten
mitt i sitt livsvärv, så oavbruten,
som vore döden blott en chimär,
på verkligheten en god dessert.

I söndags fyllde hon åttiosju.
Jag tror minsann hon är lycklig nu.