Ögonen likt presas ut
ur dess mörka hålor
lämnar tryggheten
landandes på de smutsiga
golvet
ensama
väntandes på sitt öde
för jag borde inte


försvinn
svaja iväg likt stormen en vinterdag
lämna mig
sluta
stick

dra ur tortyren du orsakar
mig
lämna mig åt mitt öde
ödet som finner oss alla

aldrig att jag kommer att
viska orden med
sprucken röst
med regn droppandes ned för de
vita kullarna

ALDIRG
för jag borde inte