....sen ska hon skriva ett poem som spräcker varje trumhinna bländar ögon intill blindhet och gör tungor stumma av förvåning förlamar stramar upp bryter sönderskär, intill oigenkännlighet, krossar omintetgör, förintar bränner till aska, varje förövare varje våldtäktsman, pedofil mördare, ja alla som förförde alla de små, alla de längtande, alla de som ville tro men hindrades av människor som var mer intresserade av makt och pengar än att rädda själar, ja alla de som gjorde profit av sin tro, ja alla dessa huggormars avföda, dessa präster och prelater dessa höga ämbetsmän och kvinnor, som kunde rädda liv men lät det bero, alla dessa incest utövare av bägge kön som lät sina egna barn bli deras egen sjuka njutning intill barnens förintelse och oförmåga att återvända till ett liv utan skam, för något de utsatts för, offer på offer som födde nya offer offer som sedan många blev förövare själva, våldsverkare, våldtäktsmän och kvinnor, cirkeln sluten och ondskan som  synes segra, men inte gjorde det för hon skrev ett poem som stoppade allt, allt bara stannade upp i hennes sista poem skrivet i all hast, i farten, väntan var slut längtan dag var kommen, inspirerad av det hon ser och hör, känner hon hur blodet rusar i sina ådror hennes bördor är borta hennes sjukdomar försvunna, och mitt i detta griper hon pennan skriver med febril energi med kärlek men ändå rättvisa med mod med hoppet nu synligt med trons allvar, med alla skuggbilders försvinnande, och alla spegelbilder krossade, ja då ska hon skriva de berömda orden de som velat skrivas i en evighet, ingen överhet kan hindra orden, ingen mänsklig institution ingen demonisk verksamhet ingen irreligiös konspiration, inga hemliga loger ingen NWO ingen president ingen jordisk kung ingen fallen ängel inga Luzifers vänner, ingen inget kan hindra orden för Kains tid är ute broder mördarens blod som förpestat en värld i våld är över, alla Josefar alla Job alla i deras anda  som lidit år efter år decennium efter decennium alla Magdalenor som stenades alla de torvstammarnas barn, ja en hämndens dag för alla dem, Hans arm var ej för kort, men oxå en härlighetens dag för alla dem, förintelsens dag för ondskan, jävelskapet vanmakten sorgen, ja hon skriver mitt i det att hon med alla de som tog emot i tro och inte i gärningar, alla dem som trodde på nådens verklighet VI som räknade våra egna liv som en förlust, VI som hellre förlorade våra liv än vann hela världen, VI som var fattiga i anden VI som ödmjukade oss men inte i egen kraft för VI visste att VI inte klarade att ens nå till första pinnen på Jakobs stege VI som visste att vår egen kraft var det inte mycket med, inget att hurra för, inget att slå sig för bröstet för, VI som i världens ögon var förlorare, VI som litade på hoppet, satte vår tro till det i längtade knäböjda i vördnad, i helighet i dårskap för resten av världen, de som jublade när den STARKE MANNEN steg upp på scenen, de som tog VILDDJURET MÄRKE som om det bara vore det mest naturliga, på sina pannor och sina händer, för dem är VI dårar då Vi jagats ut öknar ut i vildmarken, där ska HON  skriva sitt sista poem det största av alla det som alla ja ALLA kommer att skriva, eller skrika, i glädje ropa ut, alla VI som NU får se vår längtans vägs slut, vår väntans långa färds slut, vår tro och hopp och kärlek ansikte mot ansikte, VI skriver det vi ser hör känner VI ropar ut det sista poemet de sista orden ORDET som blev kött ORDET som blev människa, ORDET som tog vårt straff våra synder vår skam VI som trodde och tog emot ingen var värdig ingen kunde vara värdig men VI tog emot i nåd utöver nåd och VI skriver, ja HON, VI, Bruden ropar ut vårt sista poem som skall ljuda i all evighet...

"SE HAN KOMMER VÄRLDENS LAMM, SOM TOG BORT VÄRLDENS SYND, LEJONET AV JUDA, KUNGARS KUNG HERRARS HERRE, VÅR BRUDGUM, SE HAN KOMMER VI HÖR BASUNENS LJUD VI SER OCH VI SKRIVER ROPAR UT SAMTIDIGT SOM VI/HON LYFTS UPP I SKYN HONOM TILLMÖTES, JESUS MIN JESUS MIN JESUS MIN JESUS MIN BRUDGUM HAR KOMMIT......."

kb