det känns som evigheter sen
som jag, tillsammans med mina vänner
grävde i sandlådan
grät öppet för minsta lilla smärta vi kände
inte brydde oss om vårat yttre
såg allting underifrån
såg upp till allt och alla
vi hade inte långt till marken om vi skulle falla

allt var så stort förr i tiden
nu passerar allt bara förbi i en rasande fart
striden
vi kämpar emot
vill hinna göra allt
se oss runt i världen
men allt vi någonsin kommer att få se
är en nypa salt

när jag ser barn leka
kommer jag tillbaks
jag känner dofterna
ser allt som jag en gång såg
men ändå kan inte tankarna sluta eka
det är inte som förr
jag når fortfarande upp till handtaget på min dörr