Jag tar av mig tröjan, jeansen, strumporna, bh:n, trosorna och mina smycken. Jag släpper ut mitt hår som faller ner på mina axlarna. Det kittlar mig på ryggen och luggen lägger sig rufsigt över min panna. Jag stirrar på min spegelbild. Granskar mig själv. Mina käkar är hårt sammanbitna och jag ser in i mina egna ögon. Jag kan inte sluta stirra samtidigt som jag blir en aningen rädd för mig själv, obehag.

Vattnet i badkaret är varmt, det ryker och delar av min kropp lyses upp av stearinljusen. Jag kliver i badkaret och sjunker sakta ner i det skollheta vattnet. Det gör ont och bränner på huden, precis som jag vill att det ska göra. Jag vill att all ångest, ånger och smärta ska brännas bort. Det är som en orm vars skinn ska ömsas. En nystart och ett nytt skinn uppenbarar sig efter att det gamla har blivit bortbränt av vattnets höga grader.

En sak som jag gillar med att bada är att tårarna inte syns. De smälter samman med vattnet och kan rinna utan att bli avslöjade. Det salta spädes ut med det neutrala. Jag tar ett djupt andetag och sjunker längre ner. Vattenytan är några centimeter över mitt ansikte. Alla ljud försvinner och jag hör slagen från mitt egna hjärta. Håret påminner om en sjöjungfrus hår och det svider i ögonen av tvålen. Jag vill ligga under ytan resten av mitt liv. Jag vill aldrig mer behöva andas och aldrig mer kliva upp.