Jag erkänner, jag är främlingsfientlig.
Det skulle aldrig falla mig in att bjuda in chaufförerna på fyrans busslinje i Stockholm till mitt födelsekalas.
Inte ens biovaktmästaren som river min biljett nästa gång jag går på bio kommer jag att bjuda ut den fjortonde augusti i år på restaurang med en trerätters middag.

Jag vägrar fraternisera med kreti och pleti.
Mest kreti, ja och faktiskt även pleti.
Däremot äter jag gärna middag med en finsk man jag lärde känna en gång när jag åkte tunnelbana och jag såg tvärsöver gången ett typiskt fyllo.
Han började prata med mig och jag hörde hur han bröt kraftigt på finska.
Efter en stund då vi slängt käft med varandra fick jag hans telefonnummer och sedan dess har vi flera gånger träffats just i tunnelbanan under hans vanliga fyllor.

Att jag själv är nykter ger bara vår vänskap en extra touch.
Det litet speciella med denna vänskap är att Pekka, som jag väljer att här kalla honom, aldrig minns att vi träffats förut och beter sig på det viset inte helt olikt en dement människa.

Nu skall man inte skoja om hur att vara dement och det gör jag inte heller i egentlig mening eftersom de jag känner som är just dementa inte alls förekommer i denna text och inte i någon annan heller vad jag minns.
Nåja, jag påminner honom om någon han säger sig ha träffat en gång på tunnelbanan och jag brukar i slutet av samtalet alltid åter igen få hans telefonnummer som står på ett visitkort han bär på sig i innerfickan på västen.

På kortet står först hans namn och därefter hans specialitet på det medicinska området.
Jag är inte så insatt i dessa yrkesval så jag begriper rent ut sagt inte vad det står på det där kortet utöver namnet och telefonnumret då, samt att de dagar och tider som man kan nå honom på kansliet.

För bara ett par dagar sedan mötte jag ett par som sade sig vara uppväxta i Umeå, trots att de är födda i Norge.
Han var tjugosju och hon var femtiosex.
Man hörde tydligt den norska accenten och de talade sig varma om att gå på universitet halva livet var det bästa som hänt dem.

De hade ägnat sig åt att studera det ena med det tredje utan att egentligen kunna inrikta sig på något särskilt vad det verkade.
Varje gång de sedan sökte en tjänst visade det sig att de antingen saknade utbildning för den, att det fattades ett eller annat läsår i psykologi, filosofi eller pedagogik.

Eller så var de helt enkelt alldeles för högutbildade.
Det där hade gjort att de läste vidare och så gick det av bara farten i åratal helt enkelt. Tills den dag då dessa båda möttes på en föreläsning.
De skulle båda föreläsa och detta gjorde dem fullkomligt förtjusta i varandra att de nästan genast gifte sig med varandra.
Det tog dem bara femton år att bestämma sig.

Jag råkade överhöra dem då vi satt vid olika bord på Strand och åt middag. Jag lutade mig åt sidan och avbröt dem i deras livliga dialog med varandra.
De diskuterade huruvida de skulle äta dessert eller inte.
Jag kunde helt enkelt inte låta bli att rekommendera Napoleonbakelsen, emedan jag känner en av kockarna och vet att de gör sina egna bakverk där, precis som på Grand där jag jobbat någon tid i köket.

De avbröt sig och såg båda två med lång blick.
Till slut frågade kvinnan mig om vilket universitet jag legat vid och när jag svarade ett resolut 'inget', uppstod en iskall tystnad som verkade vara ett par tre dagar minst men som säkert inte sträckte sig längre än en tre minuter sisådär.
Jag vinkade att jag ville betala och hoppade själv över att äta något mera.
Det är det jag menar med främlingar.
Man kan inte lita på deras mer socialt utvecklade talanger, så det är lika bra att låta dem vara ett släkte för sig.