Jag minns så tydligt hur han tedde sig, den gången, min son, då han var åtta år och satt vid köksbordet med hakan i handen, betraktande de långsamt hopsjunkande snöhögarna i trädgården utanför fönstret. Vi var i början av april och jag undrade vad pojken tänkte. Han såg allvarlig ut, där han satt. Närmast bekymrad.
Under den gångna vintern hade snön skänkt honom mycken glädje. Vår trädgård sluttade brant och var som gjord för skid- och pulkaåkning. Och det hade åkts! Hade byggts snöhyddor och hopp. Det hade hållits Olympiska Lekar. Snön hade yrt. Bättre skulle en vinter knappast kunna vara för en åttaåring.
Men nu var tydligen det vintriga i pojkens utsikt där vid köksbordet inte längre så inspirerande. Efter att ha suttit en lång stund under tystnad, sa han till sist med en liten suck:
”Min glädje är inte vintern. Min glädje är sommaren!”

Barn skapar bevingade ord ibland. Nu fick jag höra några, som jag tacksamt burit med mig genom livet och som jag ofta reflekterat över.
Sedan dessa ord yttrades, har det emellertid gått en del tid. Denne åttaåring är nu själv far till tre barn, två pojkar, 8 och 10, och en liten treårig flicka. Jag själv är alltså farfar vorden.
Hans familj skall komma till oss senare idag på en sommarvisit. Och jag vill tro, att deras glädje just nu är sommar. Semester. Lov. Bad. Sol och värme. Ja, sommar!

Och den glädjen är väl också min, glädjen över sommaren.
Men tiden har börjat ge mig några ålderns markörer i form av diverse mindre krämpor. Att kroppen skulle vara så seg i sjuttioåren, när man går upp om morgonen, det kunde man inte drömma om som ung! Man känner visst bekymmer för sin hälsa, numera.

Så vilken glädje är inte längre min?
Och vilken glädje är nu min för de till antalet något ospecificerade tillkommande dagarna?
Inte vill jag säga: ”Min glädje är inte längre ungdomen. Min glädje är ålderdom och död”.
Nej! Så är det ju inte. Men hur är det?

Är glädjen nu något så ickedjupsinnigt och enkelt som att jag fortfarande lever. Att jag kan höra fågelsång, gräshoppors gnid och vindens samtal med träden. Vågbrus och ett viskande från min hustru. Att jag ser. Att jag kan gå. Att jag ännu kan spela på mina klarinetter. Att jag ännu kan segla båten ensam.
Att jag kan sjunga och skratta och leka med barnbarn. Att jag faktiskt bara lever.

Är det så enkelt? Ja, då är det ju inte så mycket att orda om.

Sundsdalen, Lalleröd, Orust den 20:e juli anno tvåtusenelva.

I.H.