Vi gick ner utmed den smala äng, som löper fram mellan bohusberg, den vi här i vårt närmsta grannskap kallar Blomsterdalen. Det var pojken, tio år, och jag.

Tidigt på våren lyser det av blåsippor i en slänt. Senare färgas backen gul av gullvivor och konvaljerna doftar nästan bedövande om kvällarna. På sommaren dominerar prästkrage till en början, där de står i kråkvickerblått.

Nu var det i emellertid i slutet av juli. Gräset stod högt och rödklinten var i mäktig blom intill johannesörten. Vi var ute på en liten kantarellexpedition och hade redan fått oss en liter men sökte oss ner till det allra heligaste i vår Dal, där man vissa år kunde hitta det härligaste skogsguld. Fast nu var där faktiskt tomt.
"Någon har kanske kommit före oss", sa jag. "Men det gör inget. Vi har redan så det räcker" och vi vände åter, tillbaka mot vårt hus.
Vi såg hur det dansade av fjärilar vid rödklintsblommen.

"Se!" ropade pojken. "En pärlemorfjäril!"
Vi stannade i betraktande. Glömde alldeles vår svamp. På mindre än en meter kunde vi se vår lilla fjäderlätta varelse rulla ut sin sugsnabel och hur den ytterst känsligt sonderade blomstren i jakt på nektar.
"Sådana fjärilar tycker jag om" sa pojken andlöst och sträckte försiktigt fram sin hand och kliade med pekfingret undersidan på nektarsökarens högra framvinge. Försiktigt. Försiktigt. Jag fick känslan av att han mot fjärilen betedde sig som mot en kelen katt.
Den pärlemorskimrande lät sig inte bekommas utan fortsatte suga av sitt livselixir. Man kunde tro att den - som en katt - njöt av denna lilla fingertoppsberöring. Spann den kanske ultrasoniskt?

Jag blev helt häpen över vad jag fick se. Pojken var en fjärilsdomptör!
"Hur bär du dig åt!?" frågade jag. "Fjärilar är svåra att fånga till och med om man har en håv. Och så står du här och klappar en!"

"Det är enkelt", svarade han med ett litet leende. "Jag har en magisk kraft. Alla djur gillar mig!"