Det finns de som påstår att de visst aldrig varit kära någon gång.
Ändå känns det bra konstigt att höra.
För visst har man väl varit kär, åtminstone på avstånd.
Besvarat eller ej.
Ibland har det varit besvarat, men på något vis ändå inte riktigt bekvämt eller riktigt bevänt med det hela.
Man har ju krav också.

Det skall helst vara någon som bor närmare en själv än tjugofem mil bort eller i andra änden av landet.
Ja, eller åtminstone bara någon timme bort med bil, buss eller tåg.
Även om man träffar någon som bor bara några kilometer bort eller på gatan intill, så har man ju sina små krav.

Det skall helst vara någon som man kan prata en smula med, känna sig någorlunda bekväm med.
En som inte ser alltför illa ut heller.
Men bland det första som dyker upp är osäkerhet, svartsjuka, rädsla för att ställa åtminstone några små minimikrav.

Man blir blyg, vet inte vad man skall säga och så har man händer som är mest i vägen hela tiden.
Rädslan för att göra bort sig och råka stöta bort den där människan som faktiskt skulle kunna tänka sig att börja springa och inte stanna igen förrän allra minst ett par mil bort.

Eller om man så bara yppade något om hur det ser ut inne i ens eget huvud för det mesta.
För att inte tala om i ens själ.