Du träffar en partner och ni beslutar er för att flytta ihop.
Sedan sätter du igång och bestämmer villkoren för ett förhållande och boende ihop.
Du berättar bara sporadiskt om dina planer och beslut.
Sedan börjar du att förvänta dig att saker och ting skall bli gjorda.
Blir de inte gjorda som du vill så börjar du tjata och gnata på din älskade.
Kanske står ni och skriker åt varandra i ett alltmer upptrappat ställningskrig.
Ni skaffar barn och bryr er inte ett dugg om att uppfostra barnen på något annat sätt än du redan söker uppfostra din partner.
Resten får väl för helvete skolan ta hand om.
Räknar verkligheten verkligen med att du redan från början skall veta hur man tar hand om sig själv, är med om att skapa trivsel och uppfostra omgivningen.
För omgivningen skall veta sin plats ger du dem i din närhet känslan av att vara alldeles otillräckliga och ger dem skuldkänslor.
Du ger dem hela tiden intrycket av att du är bossen och de bara kan 'hjälpa till', vilket de aldrig kommer att kunna göra i sådan grad att de får 'godkänt' annat än i undantagsfall.
Trots erfarenheten i livet om att tjat och gnat, utdelande av straff för att alla jämt sviker dina förväntningar så håller du benhårt fast vid att utan din kontroll, som från ovan, skulle den ordning du desperat försöker hålla... bara skulle rasa som ett korthus så fort du lossar det allra minsta på tyglarna.
Om någon i omgivningen stundom får för sig att det går att göra något på ett annat sätt än ditt, så ger du den intrycket att nu utfärdas stormvarning.
Det räcker ofta nog att vifta med den flaggan för att alla egna initiativ skall sjunka undan och begravas under lager på lager av rädsla och skräck.
Om det är den sortens liv du önskar för dig själv och de dina så skall du givetvis fortsätta på den inslagna linjen livet ut.
Du kanske inte blir älskad i överkant och dina vänner kanske inte stannar onödigt länge, såvitt de inte är av samma skrot och korn som du själv förstås.
Dessvärre ligger lösningen längre bort än du gärna vill tänka dig.
Du måste lossa på tyglarna och erkänna att toppridande är fel sätt att hålla ihop hemmet och få andra att vilja samarbeta med dig.
För att slippa gnata och tjata behöver man ge andra förtroendet att prova på att göra saker på sitt eget sätt och i sin egen takt.
För att få andra att tycka det roligt 'att göra sin del', så krävs uppmuntran och ge andra känslan av att sysslor är roliga att göra för att de skapar något.
Utöver att tvätt blir ren av att tvättas så skapar tvättande känslan av att ha uträttat något och att ha skapat ren tvätt av skitig dito.
Prova att låta andra att själva byta till rena lakan i sängen då och då så får du märka vilken skillnad det gör.
Prova med att låta andra skapa på sitt eget sätt.
Prova med att ha ett 'husmöte' i köket över en kopp fika.
Prova med att planera sysslorna tillsammans och lär ut det som andra tycker sig inte kunna.
Istället för att håna någon för sin okunskap kan man uppmuntra dem att prova själva och säga att det är skapande arbete.
Samtidigt lär sig då barnen för livet, att det är så här man sköter ett hem.
Man kan säga att om saker blir gjorda på ett uppmuntrande sätt med en hjälpande rost eller hand så behöver man inte bli hånad för att inte kunna klara av.
Man kan tänka att om var och en har sysslor i ett roterande schema, ensam eller två och två tillsammans så behöver ingen gnata över att det där som du skulle göra inte blev gjort.
För ser jag att det inte blivit gjort kan jag antingen fråga varför det inte blivit gjort, eller göra det själv.
För den som inte öser ut sina besvikelser över omgivningen, utan istället frågar med lugn röst och utan att lägga in toner av förebråelser och skuldbeläggande, kan samtalet bli till en förstående dialog.
Istället för att blir till ett krig, ofta i förlängningen ett ställningskrig.
Det är du själv som avgör vilken slags partner och förälder du vill vara.
En som självpåtaget bär hela världen på dina axlar eller en som fördelar gracerna.