Hon trodde jag var hennes påklädare.

Jag trodde hon väntade på mig, ung volontär på Hallands Dagblad, utsänd att intervjua stjärnan före aftonens festföreställning.

Vi hade fel, båda två.

Jag knackade på dörren till hennes loge, hon öppnade den på vid gavel.

Sedan gallskrek vi båda två.

Dörren for igen med en smäll. Under några förvirrade minuter stod jag kvar i korridoren, osäker om vad jag skulle ta mig till.

Då öppnades dörren igen, men bara på glänt. I dörrspringan kunde jag ana en näsa, ett par illröda läppar och några märkliga, mellangrå tygstrimlor som visade sig vara en del av en uppseendeväckande hattkreation.

Vem är ni, sa Josephine Baker.

Jag sa vem jag var. Hon förklarade vem hon räknat med att jag skulle vara. Sedan skrattade vi båda två, jag betydligt mera ansträngt än hon. Iklädd någonting som såg ut som en städrock från Överskottsbolaget släppte så Stjärnan in den unge tidningsmannen i sin loge.

"Jag brukar inte visa mig utan bananer numera", sa hon, med anspelning på den kjol av bananer som var hennes enda klädesplagg på de filmremsor som oftast visas för att illustrera hennes artisteri.

Sedan fick jag ett glas vatten och en intervju med en stor artist som senare samma afton trollband ett fullsatt Folkets Hus i Halmstad.

Det är visserligen sant att var tid har sina hjältar.

Men min ungdoms hjältar var inte bara briljanta utövare av sin konst.

De var också ofta stora personligheter, självuppoffrande medmänniskor vars generositet bokstavligen inte kände några gränser.

Josephine Baker kan tjäna som typexempel. Hon adopterade inte mindre än tolv barn från olika håll i världen, the Rainbow Tribe kallade hon dem, bara för att bevisa att människor med olika bakgrund, trosinriktning och färg kan leva i fred och samförstånd. Hon var tidigt en kämpe mot rasåtskillnad och arbetade i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget. Hon tilldelades ett flertal prestigefyllda utmärkelser för sitt arbete, bland annat den franska Hederslegionen.

Historien berättar att Josefin Baker avled under sömnen den 12 april 1975, efter en stor festlighet till hennes ära. De sista åren av sitt liv bodde hon i Monaco där hon begravdes under militära hedersbetygelser.