Vi talade ut en torsdagkväll i maj.

    Jag hade kollat i tidningen och visste att det inte var något särskilt på TV.
    Ingenting att i tystnad gömma sig bakom.
    Ingen ursäkt längre.

Vårt äktenskap tog egentligen slut innan det började.
    Hon var 18 år. Jag var 21.
    Vi var omogna som två kart på ett av livets äppelträd.
    Vi gifte oss på luciadagen 1958.
  Bakom det sena 1950-talets empiremode försökte vi förgäves dölja att vårt första barn var bara några månader avlägset.

Sex år och ytterligare ett gossebarn senare var det nu dags att se sanningen i vitögat och bryta upp.
    Jag hade lyckats få tag i ett trivsamt vindsrum i en villa i Örgryte.
    Där fanns i det närmaste allt jag behövde, så jag plockade bara med mig mina egna kläder, lakan och örngott samt två knivar och två gafflar.
    ”Vad skall du med två till”, sa hon syrligt. ”Du skall väl bo ensam?!”
    ”Jag räknar ju med att killarna kommer på besök ibland”, sa jag lite defensivt.

På lördagen flyttade jag från mitt hem till det lilla hyresrummet i Örgryte.
    Den trivsamt vitreveterade villan det låg i var byggd på en slänt och från entrévåningen upp till min vindskupa var det fyra vindlande trappor. Väl uppe öppnade man dörren till en liten hall med dörrar till två rum, varav mitt var det största.
    Det hade en bred och bekväm säng som utan svårighet skulle rymma både mig och killarna när de kom på besök.

I det andra rummet bodde en bokförsäljare som sällan var hemma, berättade min värdinna när hon visade det lilla badrummet som jag skulle dela med honom.
    Gudskelov såg det rent och fräscht ut.

Värdinnan bodde i våningen närmast under och när jag öppnade mitt fönster såg jag att hon hade en balkong alldeles nedanför.
    Hon var en norskfödd kvinna i sextioårsåldern och änka efter stadens skoldirektör som avlidit några år tidigare.
    Hon berättade att en stor del av makens bibliotek förvarades i ett vindsutrymme intill mitt rum och gav mig en nyckel dit, tillsammans med löftet att jag fick botanisera därinne så mycket jag ville.
    Sedan sprang hon piggt nedför trappan och hämtade en liten radio ”för att herr Mossberg i alla fall skall kunna höra nyheterna!”

Jag började packa upp mina fåtaliga tillhörigheter under att visst vemod.
    En skilsmässa är ett misslyckande som inte på något sätt underlättas av att man tvingas lämna sina barn i en central trerumslägenhet med strålande utsikt över hamninloppet för att ensam bosätta sig i en trång och opersonlig vindslya i en helt annan del av staden.
    Utanför mitt öppna fönster kvittrade parningslystna småfåglar och humlor och bin surrade lystet kring villatomternas nyutslagna bärbuskar och fruktträd.

Detta livfulla sceneri till trots försjönk jag under några bittra ögonblick i självmedlidande.
    Här stod jag nu, knappa tjugosju år gammal, och tittade ut över en charmfullt slingrande förstadsgata, bara för att konstatera att livet redan var slut.

Javisst! Jag hade ju gjort allting! Jag hade växt upp, gått hjälpligt i skolan, straffat ut mig ur det militära, gift mig, blivit pappa och skiljt mig.
    Bilden var fullbordad.
    Resten av mitt liv skulle antagligen bara bli en lika lång som händelselös transportsträcka till en förödmjukande ålderdom och en diskret död.

En morgon skulle jag hittas, kanske i den här bekväma bädden, med de magra, gråvita händerna vilande på lakanet och ett stelt grin på läpparna, i ett gripande försök att, tapper in i det sista, inte visa mitt djupa lidande.

Nej, detta dög inte!
    Nu gällde det att samla ihop sig och skapa trivsel i den nya bostaden!

Vad behövde man göra för att känna sig hemma i den nya miljön?
    Kanske en kopp kaffe?
    Jag visste att jag fått med mig 125 gram snusmalet Triangelkaffe, men var hade det hamnat nu då?

Värdinnan bestod med en väl använd vattenkokare, den fyllde jag med vatten från det lilla badrummet och stack sedan kontakten i vägguttaget.
    Samtidigt som vattnet började puttra fann jag den lilla påsen med kaffe men erinrade mig samtidigt att jag inte hade något filter.
    Helvete, vad gör jag nu?!

Lösningen kom när jag fann ett par kycklingbuljongtärningar i samma väska som kaffet.
    OK! Det får bli buljong istället för kaffe.
    Plupp, plupp så var två tärningar försänkta i vattnet och jag avslutade uppackningen under de minuter som bringade vätskan att koka.
    En kaffemugg hade jag också fått med mig hemifrån, och kanske var det den som gjorde att jag glömde bort vad det var för dryck jag hade kokat.

Idag hoppas jag tillhöra de mycket få människor som vet hur vedervärdigt kycklingbuljong smakar när den är smaksatt med ett par sockerbitar.

Den första kvällen i min nya bostad avslutades med att jag tvättade upp mina mörkblåa sockor i handfatet i badrummet. I brist på tvättmedel tog jag flytande tvål som visade sig vara illa svår att skölja ur.
    Därefter hängde jag sockorna till tork på fönsterhaken, övertygad om att morgonsolen skulle torka dem, och gick tidigt till sängs.

Denna natt hade jag för första gången en dröm som skulle komma att förfölja mig under nästan tio år.

Det var en dröm som var kusligt verklig, och när jag vaknade drypande av svett tog det en lång stund innan jag intalat mig att den inte var sann.
    Jag drömde att jag slagit ihjäl båda mina små söner och sedan grävt ner dem under jordgolvet i ett gammalt fallfärdigt uthus någonstans i närheten av Torslanda Flygplats.

Fortfarande djupt förfärad tände jag min sänglampa och gick ut i det lilla badrummet och drack ett glas vatten. Pyjamasjackan klibbade mot ryggen och min panna var fortfarande våt av svett.

Tillbaka i mitt rum klev jag ur de våta kläderna och tog fram ett par torra  kalsonger. Underlakanet fick jag också byta innan jag släckte ljuset för att åter gå till sängs.
    Ute höll det redan på att ljusna och jag kastade en snabb blick ut genom det öppna fönstret.

Milde himmel!
    Istället för den slingrande förstadsgata jag betraktat innan jag somnade såg jag nu en lång, bred och asfalterad aveny som förlorade sig i fjärran!
    Längst bort i mitt synfält upptäckte jag konturerna av någonting som rörde sig. Jag kisade i det sparsamma ljuset och kunde till slut urskilja två stora björnar som långsamt, långsamt kom lufsande åt mitt håll.

Björnar!
    Mitt inne i en storstad som Göteborg:
    Det var knappast jag trodde att det var sant.
    Och naturligtvis insåg jag genast att ingen annan människa någonsin skulle tro mig om jag berättade vad som just i det ögonblicket utspelade sig inför mina ögon.

Jag måste skaffa bevis, tänkte jag.
    Jag måste dokumentera denna märkvärdiga händelse, men hur?

Först då kom jag att tänka på den gamla bälgkamera av märket Zeiss som låg i en kartong med vinterkläder som jag ännu inte packat upp.
    Jag visste att den innehöll film, men den kunde mycket väl ha blivit för gammal. Men jag hade två extrarullar! Så jag bestämde mig snabbt för att packa upp kameran, byta film och sedan fotografera vilddjuren som nu närmade sig med en hastighet som fick mig att tveka om jag skulle hinna.

Jag måste fördröja dem, tänkte jag.
    Hur fördröjer man två björnar på rask frammarsch mot en villa i Örgryte?
    Men ger dem någonting att äta, dummer!
    Men vad hade jag som björnar kunde tänkas tycka om?

Jag slet upp dörren till det lilla skåp där jag placerat kaffe och buljong och lite annat smått och gott jag provianterat med.
    Och där!
    En oöppnad paket SunMaid russin!
    Heureka!
    Björnar äter ju blåbär så det tro fan att dom äter russin!

Tillbaka vid fönstret slängde jag näve efter näve av lockande russin till bestarna, som upptäckte läckerheterna och faktiskt stannade upp och började mumsa. Snabbt letade jag därefter fram den gamla kameran, fällde upp den och bytte med darrande händer till en ny, fräsch film.
    Sedan knäppte jag bild efter bild på djuren som dock ganska snabbt lufsade vidare och försvann ur mitt synfält.
    Nöjd med att i alla fall ha dokumenterat händelsen lade jag kameran på nattbordet och sov sedan lugnt tills väckarklockan ringde in ännu en solig försommardag.

Jag upptäckte kameran på nattbordet så snart jag slog upp ögonen, till min förvåning för jag kunde inte erinra mig att jag packat upp den
    Räkneverket visade att jag exponerat åtta bilder.
   Jag fnissade lite men hade ingen tid att reflektera närmare över det inträffade.
     Istället klädde jag på mig för att rusa iväg till jobbet.

Sockorna hade mycket riktigt torkat i morgonsolen och jag drog på mig den första muntert visslande.
    Då kände jag att den innehöll något.

Jag blev lite skärrad för jag kom ihåg alla de bin och humlor jag sett i trädgården dagen innan
    Jag drog försiktigt av mig sockan igen och vrängde den ut och in.
    Ut föll åtta russin.

Då först kom hela natten tillbaka till mig!
    Morden på mina pojkar.
    Det gamla skjulet i Torslanda.
    Avenyen med björnarna.
    Kameran och russinen.

Jag lutade mig ut genom fönstret.
    På min värdinnas balkong syntes massor av små bruna prickar som naturligtvis var resultatet av mina säregna nattövningar.

Sömngångare.
    Jag visste ju att sådana fanns men jag trodde nog inte på dem, egentligen. Jag hade hört att min egen kusin gick i sömnen och förorenade i min morbrors tofflor, men det trodde jag nog aldrig riktigt på.
    Nu hade jag uppenbarligen sällat mig till de människor som knallade upp på nätterna och utförde diverse märkliga operationer.

Jag ruskade av mig obehaget och borstade hastigt tänderna för att inte komma för sent till jobbet.

I trappan mötte jag min norska värdinna.
    Hon var så bekymrad över att hon funnit en massa russin på sin balkong.

Fortfarande kan det hända att jag skäms en smula för att jag aldrig hade modet att ge henne en trovärdig förklaring. ag