Han vaknade utsövd en kvart före sju,

smög tyst för att inte väcka sin fru.

Han lirkade upp dörrens handsmidda hasp

och stod strax därefter inunder en asp

och spred med förtjusning det ljusgula vatten

som sökt sig till blåsan den gångna natten.

Vindarna smekte hans blottade stjärt.

Han kostade på sig att släppa en fjärt!

En mjuk en som lät som en knarrande dörr,

att ljud som han hört många gånger förr

just där, när han tronat så trygg under aspen

strax efter han tyst lirkat undan haspen.

Han sträckte försiktigt den åldrade kroppen

och skakade noggrant bort sista droppen.

lät blickarna insupa slipad granit

som är, för vart öga, en praktfull invit.

Såg solbelyst salthav med välbehag

och tänkte förtjust: Vilken underbar dag!